Av Kajsa Skymberg
Ledsen.
Vet inte vad jag vill.
Det är svårt.
Svårt att släppa taget.
Ännu svårare att gå framåt.
Ond spiral.
Tunga tankar.
Vill.
Vill inte.
Vill.
Jag släppet allt och kommer.
Följer dig som vinden följer ditt väsen.
Jag ser att det bränner.
Det du känner.
Äkta.
Du vill.
Men det går inte. Du kan inte. Det är för högt.
För höga hinder att klättra över.
För mycket förflutet som hänger kvar.
Hämmar.
Jag ser att du vill. Jag hör allt du säger.
Jag vill också tro. På dig. På det.
Men
Jag ser. Jag känner, dina svarta moln.
De höga murarna. Det som blir till tomma ord när handlingen inte får luft.
Den kvävs.
Av oron. Osäkerheten. Bitterheten.
Jag ser jag hör jag vill.
Du vill. Men jag tror inte att du ser.
Och
Jag vet att du inte hör.
Du är en fågel med stukad vinge.
Trevandes fram.
Aldrig riktigt hemma.
Aldrig riktigt nöjd.
Sällan här.
Här, är där jag väntar.
I väntan växer skuggan.
Skuggan av att inte fånga dig.
Skuggan är mörk, blöt.
Tung.
Min solkyssta nacke kommer inte överens med den svala vinden.
Jag drar upp kragen.
Luften är frisk.
Löven gulnar.
Jag andas in dagg.
Jag andas ut lugn.
Framtiden är min.
Framtiden är jag.
Framtiden är ljus.
Framtiden är lätt.
Framtiden är, utan dig.