Av Camilla Johnsson
Det var den sista solnedgången som fick hennes tårar att skimra i rött. Den rödsprängda himlen fläckade ner hennes blöta kinder när hon frenetiskt blinkade bort de tårar som hon inte tänkte låta födas.
Hennes mamma hade sagt att hon skulle vara försiktig – att hon skulle akta sig för ljuset. Och trots att hon sett solen stiga varje morgon – och känt dess värme mot sin bara hud – så kunde hon inte begripa hur man kunde kalla det för ljus när mörkret lurade i varje andetag.
Den aska som färgat av sig på hennes skor – som en gång varit vita – var en makaber blandning av liv och död. För inte så länge sedan hade den varit bärare av bankande hjärtan och växande grönska.
Förut hade hela världen stått i brand och allt som fanns kvar nu gick i gråskala – allt utom solnedgången och den cocktail av tårar som för länge sedan torkat på hennes kinder.
Hon var grå hon med; grå ögon, grå hud och grått hår som slingrade sig som ormar runt hennes huvud. Det värsta var att även hennes tankar var grå – de få tillfällen hon mindes lukter eller färger smulades de genast sönder till en grå dimma och lämnade värkande sår djupt inuti hennes gråa själ.
Det var tydligt att hon var ensam kvar, men det var inte ensamheten som plågade henne mest – det var känslan av att få se färger igen och samtidigt veta att hoppet alltid väcks precis innan vemodet tar över.
Hon drog varsamt sina händer genom askan. Begravde dem i resterna av det levande och förde dem sedan till sitt ansikte. Hon smorde in varje centimeter av det tills hon skapat en förrädisk mask av död. När hon gick över till skuggorna ville hon se ut som en av dem.
Det skulle snart bli helt mörkt. Bara en smal rand av röd himmel fanns kvar och det var det sista fragment av färg hon någonsin skulle se. Hon trodde att hon fortfarande kunde föreställa sig lövens färger om hösten men lukten av grönska hade försvunnit helt.
Hon satte sig ned i askan som en gång varit ståtliga träd, bugande blommor, porlande bäckar, leende själar och knarrande golv i trygga hem. Där satt hon tills det röda på himlen försvann och mörkret drog in henne i sin kravlösa famn.
I dödsögonblicket blundade hon hårt och lyckades frammana en svag bild av den sista solnedgången innan allt blev svart i stället för grått.