Av Birgitta Persson
Och medan gravarna grävs ska vår historia skrivas, men vi letar fortfarande efter orden. Backspegeln är krossad och våra sånger stulna. Hjältarna är nedmonterade och det blåser kallt från norr. I framtiden finns en soffa och ett fönster på glänt. En vit gardin, fångar en förirrad bris. I soffan slumrar vi. Du, som finns hos mig om natten. Fast jag vaknar av ensamma hjärtslag, en fjärils vingar som sakta dör. Vi, vuxna små barn som ensamma i jeans och blöta skor följer konversationer ingen vill röra. Luften blir extra tjock när man tänker på allt som inte får hända. Korparna cirkulerar svedda av svampens moln. Djävulen klappar skrattande sitt håriga bröst, i skenet av protesterande bränder.
Och medan lågan slocknar i stearin kvider du när jag andas, men jag vet att du är vår räddning. Men framförallt behöver vi våra hjältar, för vilka annars, skulle sprida dig?
Och det sitter gubbar på parkbänkar, stenstoder i en värld på sned. Natten hägrar för dit har hjältarna begett sig, ett utslaget gäng syndare som vaknar vid solnedgången. En stund av blödande ljus innan mörkret sluter sig om dem. I skärmens sken, lämnar de arv i världar långt från den egna. Med utvalt vapen i hand intar de städer och slott, räddar jungfrun undan vildens hand. Oövervinnerliga, ingen kan rubba deras makt. De besegrar ondska, sprider tro. På allas läppar, deras namn! Till sist får de även vila med en älskad i famn. Med solljuset intåg slumrar de åter gott, bakom stängda persienner och flimrande skärmar.
Och medan det sitter gubbar på parkbänkar, stenstoder i värld på sned sover vi en falsk törnrosasömn och lämnar tankarna att vila på sömndruckna blad. Himlen sveper in sin jordaspegel i sidensvart. Molnen söker ro vid bergets fötter, lampan släcker allt till tystnad. En kvinna gråter och humlorna stelnar i sin nektar. Men hjältarna kommer vakna och märka att de är starka. Men det är bråttom, för rinner gubbarna ut i sanden är framtidens ängar, doppade i målarens grönaste palett, fyrhjulingen, oljerocken och hundarna som springer i bredd mot en horisont av blånande granar, ett minne blott. I brådskan är jag rädd att vi kommer blöda natten i jakten på friskt ljus, andas de sjukas andedräkt och ta fel väg framåt. Välja mellan kasserade könsorgan medan lokalen skakar av skratt. Inget hörs för vi är fast i en fjättrad smärta. Samtidigt somnar den snart dräpta draken bland trollbundet guld, eldröken bolmar ur näsborrarna och fången gråter. Men nattens hjältar är på väg, du leder deras väg och älvorna dansar genom trädens armar mot din gryning.
Och När röken har lagt sig, samlar jag vännerna på balkongen. Häller askan ur glasen och fyller dem med soluppgång. Vi tänder hypotetiska cigaretter och spejar efter överlevare, som letar väg genom det rödskimrande diset. Överväldigade av livet, dricker de sig törstiga i dagsljuset. Vi höjer våra bägare i skymningsskål för dem som aldrig fick ta av sig uniformen.
Och där ibland oss sitter du, hoppet som aldrig övergav oss.