Av Susanne Eriksson
Eftervärlden randas. Helst i färggrann version. Huvudbry till envar därute. Framträder dröm av hopp bland dessa skuggpassager. Får jag tro på stjärngnister och himlafenomen. Jag vill att månen tyst glöder där ovanför oss. Utsirat norrsken som strålar över vårt världsallt. Gunga in mig i tro. Att vinden, den östliga krigsvinden falnat, att dess efterverkande ångest oskadliggjorts i vätande myrhål. Att det fria lever genomgående. Att kontroverser redan bryts i tanken. Har du lyssnat på vågornas viskningar vad haven vill ha. Vad de ofrånkomligt sveper över dig. Hur ofta har vågorna gungat dig fri. Malat ner din stress i sagovackra naturområden. Känn doften av urskog långt från höghuskomplexen. Ståtliga träd talar tyst. Tyd solnedgången som din vän. Du måste omfamnas på nytt, på plats, med ett lager av tid. Valla oformliga chefer på grönbete. Knyt slipsen i stängslet. Hängna inte in min tanke. Fåglar, fjärilar, bin ska flöda längs din sida fram där i kaskad. En färg för allt. En stubbe att luta sig mot i den urknaprade välfärden. Vad droppade ur din själ. Miljörovdjuret dröp fram ur alla vrår i samhället. Och jeansen hängde på din höft. Vandra i asfaltskugga. Hemlös trots slott. Men välj för fan inte din död. Så lätt vinner du inte din lott. Skavankläsning av dina själsliga bedrifter. Det kunde varit du. Miljöbrotten synes på din rygg som blurriga tatueringar. Och vi visste att det kunde bli bättre. När tittade du upp från ditt blippande, dina skvalpande nätirrningar. Jag är ett fastlagt stenröse i din hjärtetrakt. En invand tatuering. Jag kantrade otillåtet din själ. Och förvånat såg vi verkningarna. Jag vill skava mig till din kärlek. Rotslå det vackra. Glimma glimma stjärna där. Kärlek dryper genom våra anseenden. Min forntida släkt som en upprepad ramsa inom mig. Jag befann mig viktlös mellan polerna. Du transporterades explosivt från pol till pol. Och du visste inte hur det rann till. Vad som stärkte. Släpp nu din taggtråd. Och öva på fred. I ditt hjärtas skyttevärn trånar jag. Låt blod rinna över mig. Så jag vet vad som är sant. Lenaste lera skymmer fjärrsynen. Det övernaturliga borde ornamenteras. Vårt planetiska skydd behöver återbyggas. Så gnistrar vi vidare i rymden. Jag turistande på månens dammiga yta och längtade efter norrländskt kallkällvatten, ett vanligt eko och en doft av fällda träd. Spår från ursprung. Djupa själsvidder. Myllan av en släktgård. Och i skymningen vill jag vandra genom evigheten. Och förädla mänskligheten. I rofyllt lugn. Som en air av kommande liv. Varde tid. Varde tid. Liv för liv.