Av Barbro Olovsson
Framtiden är ett öppet vatten
I stiltje eller kammade vågor,
av storm upprörd dyning.
Ett fernissat salsgolv
efter första nattens köld.
Ofta krävs mod för mötet.
Innan äpplena mustades
och efter en evighets väntan
blev det sagt.
Sakligt svalt serverat.
1 människa mötte blick
och sa: var rädd om dig.
Ingen känner just din vattenväg
men många har färdats före.
Den är varken stakad eller jämn
leder aldrig tillbaka.
Bara bort, mot ett fjärran fördolt
som kräver mod att möta.
Själv saknar jag modet, ropar
på hjälp att förstå. Stå ut,
gå tätt intill, så korn av hopp
Leva, finnas i stunden nu.
Ekot svarar med ropen
igen, igen och igen.
Vem eller vad kan trösta
återställa och rikta upp
tankars förlust av fäste?
Vad kan hålla för hittills
och det som kommer
om en stund, eller två?
Hopp är ett underligt ord
går inte att ta på
kräva eller köpa
för pengar.
Någon menar: Sök,
det finns inom dig.
Gör dig en farkost vars virke
vuxit skugglänt, i mager jord.
Medan du sakta vänjer tanken
Böj dig, som det basade bordet,
inför limtving och nit.
Lär dig ro!
Skriv i kölvattnet
det du vet att berätta
om vad livet lär dig nu.
Skriv fram en hängande bro
som rör sig med stormen.
Rister och kvider, men bär.