Av Håkan Jäder
finns den, når vi dit? Kommer vi se den, få uppleva den,
Inte för mig tack, jag är klar, jag har gjort mitt
‘färdig med fuffens’ som Harry Potter sa..
Jag läste den högt två gånger för mina barn, hela serien, sex böcker,
först för två av dom, sen hade ju dom en lillasyrra som varit för liten första gången,
så då var det bara börja om, läsa en gång till.
Dom är stora nu, dom små, lever egna liv, men dom är ändå bara i början av det,
livet alltså,
dom hoppas på att det finns en framtid, dom vill ha det, räknar med det,
dom är värda det,
men…
finns den? Blir den av?
när jag skriver detta tror jag inte längre på det, på den,
jag känner mig uppgiven,
inte för att jag är gammal och har en kropp som börjar svikta, som vill sätta sig ner ett tag, vill vila, som känner att nu räcker det väl.
Men dom unga,
dom unga vuxna, barnen, barnbarnen…
finns det hopp?
Tror ni det? Det skulle glädja mig att höra att ni gör det, att ni har det, hopp.
Att ni tror att det finns hopp, att det kommer ordna sig,
Säg att ni tror det, säg att ni har hopp,
säg det högt,
säg att ni tror att krigen kommer ta slut, att skjutandet kommer att ta slut, att vårt lilla klot på något sätt kommer att överleva alla infektioner som skadar henne, som skadar haven, som skadar henne invärtes, hennes hud är täckt av saker hon inte vill ha på sig, som kliar, som gör henne sjuk.
i 50 år, alltså sen jag var ung, i början av livet, har jag protesterat mot orättvisor, mot krig, mot kärnkraft och miljöförstöring mm,
som att stå på en sandstrand med hink och spade och försöka stoppa havsvågen från att förstöra det vi byggt, det vi tycker är fint, det vi vill ha kvar,
men när vågen återvänder är allt väck.
Ja jag vet, jag hör själv hur jag låter, ber om ursäkt för min uppgivna och en aning pessimistiska inställning till detta med framtiden,
men det är så jag känner.
Sen läste jag att inom några år kommer människan att kanske kunna leva i 120 år,
120 år! Herregud, då skulle jag alltså ha nästan 50 år kvar…
fasar för blotta tanken..
‘Å den ljusnande framtid är vår’, sjungs det i studentsången varje vår,
hoppas dom får rätt.
Det gör jag verkligen,
men..
jag är rädd …
Tack för kaffet, jag hoppar över påtår.