Av Micha Foss
Slutet
In i mörkaste natt,
seglar vi två,
min ovärderliga skatt,
säg mig, hur ska det gå?
För livet blev ej,
lik drömmen du fick,
allt du lovade mig,
med din hoppfulla blick.
Vår värld i ångest förlorad är nu,
den i melankoli har format våra öden,
men med hoppfull blick, kvar står du,
trots att allt som väntar oss är döden.
Fabriken
I den tomma,
gråa, döda,
själlösa,
kalla,
skapelsedrömmen,
fanns det en gång,
människor,
naiva,
trötta,
hopplösa,
som med händer,
medvetet,
skapade kopior,
själlösa,
hjärtlösa,
och nu finns,
inga människor kvar,
allt som finns,
är dessa,
mekaniska,
livlösa skal.
Mekaniska spöken
Vid slutet av tiden,
väntar Moder Jord,
men ack så ensam hon står,
när livet i henne,
sakta förgås.
Allt som är kvar,
som nu tar sig över den
gyllene bron,
är livlösa former,
mekaniska spöken.
De nu omringar henne,
tills sista droppen av livet,
sakta runnit ut,
och allt som finns kvar,
är hennes ensamma grav.