Av Lovisa B
När jag var liten och naiv så tänkte jag ofta
Starkt, länge och stort
Om att jag en dag skulle stå där
Och lösa allt som ingen annan kunnat gjort
Krig och tårar, mord av dårar
Hela världens olika förargliga ting
De skulle stupas, rättens våg lutas
Världen skulle enligt Ida fyllas med spring
Om några år, sa jag då. Om några år.
Lite större och mindre naiv så sa jag ofta
Att allting var rent utsagt skit
Plakat målades med förbannade penseldrag
En vana vid blåljusens skrik
Det spädde bara på, den eld som brann då
Den som vi alla lever för
Bränslet fanns ej dödlig, för världen var bedrövlig
Och vem vill se den död?
Inte någon alls, sa jag då. Inte någon alls.
Lite längre och lika naiv spelades starka ord från stämbanden
Och mina gränser tänjdes mer och mer
Ingen handling var mäktig nog i mitt synfält
Medans antalet växte till fler och fler
Vi gick ej att missa, kämpa in i det sista
Ingen kunde undgå oss
Det var lätt att synas, ingen ville lydas
Meningen släpptes aldrig loss
Bara lite till, sa jag då. Bara lite till.
Lite äldre och något mer naiv låg jag på flygbanan
För striden den åt mig som opp
Vem jag var visste knappt nån längre
Men illvilligt skulle det ta stopp
För hjulen gnissla, paparazzin fnissa
Jag var lyckad som placerats vid kanten
Ingen broms hördes, grus som förstördes
Och endast hälften fick resa från marken
Hur gick detta till, sa jag då. Hur fan gick detta till?
Lika gammal och tinande naiv satt jag på sjukhuset
Där funderade jag länge och väl
Det var inte det här jag tänkt mig som liten
Mina vänner nu körda ihjäl
Var det verkligen värt, vad hade vi lärt
Inget vettigt någonstans
Meddelandet felade, moralen stelnade
Jag hade glömt min strävan mot balans
Vad gör jag nu, sa jag då. Vad gör jag nu?
Lite mer ångestladdad och långt ifrån naiv känner jag ibland
Ånger över situationens form
Jag tog det för långt och det sotar jag för
Men min potential var faktiskt enorm
Kommer aldrig missa, att min flagga hissa
När uppmärksamheten väcks någon dag
Blickar fångas tätt, men på rätt sätt
Så länge ni inte gör samma misstag som jag
Världen är en vacker plats i stunder
Men inte överallt
Värmen stiger runt om på jorden
Och snart finns den nog inte alls
Finner du ett driv, i att hålla den vid liv
Jamen snälla säg det högt så alla hör
Dock vill ingen lyssna, på de som aldrig är tysta
Det unnar att märka på hur andra tänker sig för
Om några år är det för sent, säger jag nu. Om några år är det för sent.