Av Emelie Hellberg
Jag låste dörren genom att bara blinka – dörrhandtaget blixtrade i rött. Jag hade låst, men inte på det vis som man en gång gjorde … med nyckel. Den en gång klassiska nyckeln fanns inte längre. Inte något barn i dagens samhälle visste ens vad en vanlig nyckel var. Tänk alla de tavlor jag sett med målade hjärtan och nyckellås som symboliserar att rätt kärlek så väl hittar in om matchande nyckel bara överensstämmer med låset. I dagens nu är den fysiska nyckeln något som bara återfinns på förhistoriska museum.
Jag stod still i förtorkade tankar. Den där ”nyckeldöden” kändes ledsam, för det fanns egentligen så många roliga minnen – såsom när de så retligt gömt sig längst ner i botten på väskan när man skyndat hem från jobbet skitnödig i hysterisk panik. Jag fnissade åt alla nycklar som jävlats genom att leka kurragömma med mig.
Lungorna andades frisk höstluft och jag gottade mig i svunna tider vackra att minnas. Stegen stannade mot stum asfalt. Jag svalde oroligt över livets tillkommande tider, men den där framtiden gick inte undkomma, det enda jag med tillförsikt visse var att det hela tiden bara blev mindre och mindre kvar av den.
Jag sneddade över gatan och skyndade mot motionsspåret. Obefogade oroskänslor gnagde inombords. Jag började jogga men trampade på direkten snett, grimaserade illa och blev stillastående mot en reslig gran. En svordom av smärta sköljde genom läppar med sammanbitna tänder och jag tänkte: ”Vidga dig i dåtiden, så förstår du nutiden, och får veta en del om framtiden.” Mina naglar gröpte mot barken och mitt tillstånd gick från ångestladdat till en känsla av inre balans. Framtiden var inte lika kul som förr och det bekymrade mig, men jag försökte få mig själv att förstå att den som fruktar framtiden var på fel väg och således borde byta håll.
Kvällssolen lade sig som ett varmt skimmer mot mitt skinn – den var snäll, varm och gyllene. Tanken på att framtiden var det enda i livet som faktiskt gick påverka gjorde mig blödig ända i själen.
Jag fnös, vickade på fotleden och kände efter ifall den höll … den höll. ”Ingen kommer någonsin kunna ta mina gamla nycklar ifrån mig”, tänkte jag och fortsatte vidare i spåret. Jag kunde känna dem i handen, och i inre synbilder såg jag min allra första nyckelring med en luddig liten mjukiskatt i grå plysch. ”Det var kanske inte bättre förr, för framtidens framgång var trots allt rätt fantastisk ändå.” Min tanke gick från dunkelt disig till glasklar och den som försökte påstå annat kunde sluta pladdra och rycka nattmössan av sig.
Vristen ömmade. Jag tvingades stanna bland murrig mossa och slemmig svamp. Den knubbiga stubben skymtade i periferin – den var låg och slät – en perfekt pauspall. Jag slog mig ner. Modet över att möta framtiden med tillförsikt tilltog och allt som låg bakom mig kunde bli till en tapper trampolin i stället för en fläskig fåtölj.
Nu låser vi upp ett nytt liv och en obeskuren framtid med en helt ny nyckel – min nyckel.