Av Karin Sondell
“Mamma vet du vad jag vill bli när jag blir stor?”, frågar dottern och viftar med sina allvädersstövlar i luften.
Mamman rättar till hennes jackkrage som vikt sig och mössan som hasat upp från öronen. Hon ser på dotterns viftande små stövlar och tröstar sig med att det är långt kvar tills fötterna når ner till golvet och hon står på egna ben. Långt tills hon själv är gammal.
“Nej vad då?”
Hon försöker få dottern att sätta på sig de rosa fingervantarna men hon glider undan. Hennes ögon är stora och munnen lätt öppen när hon lutar ansiktet mot fönstret. Hon lägger båda händerna mot glaset, som för att fånga världen som rusar förbi där utanför.
“Jag vill köra tåg.”
Mamman ser ner på vantarna, smeker en broderad ros. Snart kommer de att vara för små och ligga bortglömda i någon låda, bland allt annat som gått ur tiden.
“Varför då?”
“För att se allting.”
Mamman ska precis svara när hon får syn på vakttornet, och därefter elstängslet. Hon ser sig förvånat omkring i vagnen, inser att något är fel. Mannen med portfölj som satt vid fönstret är borta. Det är även kvinnan i vit kavaj och tjejen som satt och skrev på sin laptop.
Tåget stannar och in skuttar några pojkar i olika åldrar med ballonger från McDonalds. Trots att det är mitt i vintern är de barfota i tofflorna och deras tår lyser röda.
Kontrollanterna kliver på och dottern kryper upp i mammans famn. Nu vill hon inte se på världen längre.
“Ursäkta, vi måste kliva av här”, försöker mamman förklara för kontrollanten. “Vi har åkt för långt”.
“Vi måste ändå visitera er innan vi åker mot gränsen”, säger kontrollanten.
När han drar med händerna längs hennes ben känner mamman hur han stannar till lite för länge högst upp på låret. Hans svettiga tumme vandrar högre och högre tills hon är nära att be dottern titta bort.
När kontrollanten är klar stryker han sig med tummen över läpparna och sedan får de äntligen lov att kliva av. De blir stående på perrongen och ser på medan tåget försvinner vidare mot gränsen. Mamman ryser. Aldrig mer ska hon röra sig i de här områdena.
De kliver på ett nytt tåg åt rätt håll. Och efter några stationer är de andra tillbaka igen, männen med portföljer, kvinnorna med kavajer och laptops.
“Mamma, varför hade barnen på tåget så konstiga skor”, frågar dottern och biter i en mandarinklyfta.
Mamman börjar skala en ny mandarin, lägger noga skalen i en plastpåse.
“Mamma?”
“Du kommer förstå när du blir äldre”, säger hon bara.
“Jag tycker tornet med vakterna var häftigt”, säger dottern. “Där ska jag bo i framtiden.”
Mamman nickar och ler i samförstånd med en äldre dam med pälskrage som lyssnat på samtalet.
“Det blir bra det älskling” säger hon. “Det blir bra.”