Av Ingrid Fernlöf
”Ta hand om Mirza nu”, sa mamma samtidigt som hennes tårfyllda ögon granskade dem på väg ut genom dörren. ”Du vet mycket väl, Hamed, att jag tycker det är alldeles för tidigt att du tar med honom på era spektakel, alldeles för tidigt!”.
”Han ska lära sig hur det går till i verkligheten! Bekanta sig med och ha respekt för våra traditioner, och han har det i hjärtat! Det vet du!”, svarade pappa.
Mirza lät pappa ta hans lite svettiga hand och de vandrade i väg ut i mörkret. Det skulle bli spännande men kändes även lite skrämmande. Han var ju van att pappa gick iväg vissa kvällar, liksom flera av de andra männen som bodde runt omkring dem.
På plats förundrades Mirza över hur långa alla männen verkade. Kanske berodde det på att alla stod upp hela tiden. Mirza hade svårt att se något överhuvudtaget, han såg mest rätt in i ryggen på mannen framför dem. Så började det.
På en piedestal framför dem hade en ung man klättrat upp. Han var den som ledde sången och alla följde honom slaviskt. Även Mirza följde med i den rytmiskt gungande sången, en taktfast ramsa som alla kunde. Mirza rycktes med av trumman i bakgrunden, och han skrattade högt när pappa klappade honom på huvudet och liksom tycktes ta några danssteg i trängseln.
Utan förvarning steg ett jubel fram ur sången, alla tjoade och skrek så att Mirza nästan blev rädd. Han höll stenhårt med båda händerna i pappas tröja för att inte falla omkull i kalabaliken som uppstod. Även pappa jublade och nickade åt de andra männen som nickade tillbaka. Mirza förstod inte riktigt varför alla var uppspelta, men det verkade i alla fall vara något särskilt bra.
Trumman fortsatte och mannen på piedestalen, vars ögon nu nästan var klotrunda och stora som tefat, fortsatte att sjunga i någon form av extas. Mirza skrattade för sig själv när han tänkte på alla dessa män som sjöng och ropade tillsammans. Det var som en stor flock med kor, alla råmar samtidigt och alla står med huvudet åt samma håll.
Men samtidigt kände Mirza kraften av de många basrösterna och att få vara en del av sången och takten tyckte han var upplyftande, särskilt tillsammans med pappa. Han var stolt och uppfylld av stämningen samtidigt på något vis.
Mannen på piedestalen var i full gång med nästa harang av obegripliga ord, som alla föll in i och upprepade. Sedan blev det plötsligt ännu ett tumult, med jubel och stort oväsen. Mirza höll för öronen och försökte kika mellan männen vad det var som alla reagerat på. Men det var armar i luften och många som rörde sig fram och tillbaka, så Mirza kunde inte riktigt se. Alla var glada och verkade prisa högre makter för att de haft trevligt tillsammans. Sen tog det slut.
Mirza kände sig trött när de satt sig i den proppfulla bussen på väg hem. Han lutade huvudet mot fönstret och tittade på halsduken pappa köpt åt honom när de var på väg ut, den var så fin.
Han log för sig själv när han tryckte FBK-märket på halsduken mot sin kind. Det hade varit kul att gå på hockey.