Inkomna bidrag 2023

Av Frida Turander

Åsa drog kappan hårt runt kroppen och huttrade till. Vinden ven och regndropparna var hårda som istappar. Hon kollade nervöst på mobilen och såg att det bara var en halvtimme tills hennes arbetsskift började, snart skulle Sverige AB göra att mobilen blinkade först orange och tre sms på rad skulle uppmärksamma henne på att det var dags att inställa sig. Var hon inte på plats skulle mobilen blinka rött och larmet gå. 

Sverige AB hade köpt upp alla konkurrerande företag och var i den fria marknadsekonomin helt dominerande och ägde nu hela landet Sverige. Allt var deras, även invånarna. Åsa hade hundra meter längst en grusväg genom skogen ner till stora vägen och började nu springa allt vad hon kunde, arbetsläger hade hon redan provat en gång förut och där ville hon då rakt inte hamna igen. Hon måste försöka hinna till bussen.

Hjärtat bultade och hon flåsade högljutt. Några arbetsfångar som jobbade med att sortera granbarr efter storlek tittade storögt åt hennes håll när hon kom springande längst vägen. Nakna, darrande av köld för att lära sig att göra rätt för sig och inte minst för att göra skäl för sin existens lade de barr i olika skålar som de hade i ett bälte hängandes runt höften. Arbetspolisen som var satt att vakta fångarna hade också sett henne och klev nu med bestämda stövelklädda steg ut i grusvägen med gevärspipan riktat rakt mot henne. Sverige AB stod det på hans bröstficka.

”Stop!” Skrek han så högt att arbetsfångarna ännu en gång slängde nervösa blickar mot Åsa. Hon vågade knappt andas. Utan ett ord hivade hon upp mobilen och visade honom skärmen. Passera, sa han bara när han såg att mobilen var grön och viftade med gevärspipan åt henne att fortsätta.

Åsa fortsatte tyst vidare, vågade knappt andas. Det första sms:et surrade till i telefonen och mobilen började blinka orange. Reflexmässigt vände hon på huvudet för att se om arbetspolisen märkt något, men han var vänd mot fångarna. Åsa såg hans ryggtavla i dimman med Sverige AB loggan i guldbokstäver: Arbetslinjen – den enda rätta linjen. 

Nere vid busshållplatsen surrade det andra SMS:et till i fickan. En lastbil som det stod Sverige AB på blåste förbi så att vinddraget fick hennes blöta hår att glida ner i nacken, hon rös till samtidigt som det tredje SMS:et kom och telefonen började blinka rött. Plötsligt som från ingenstans slog någon ur mobilen ur hennes hand och drog bryskt med henne ner i diket. 

”Aj, släpp” skrek Åsa. ” Det var inte meningen, förlåt, bilen ville inte starta, jag … jag tänkte ta bussen.”

”Ssch … tyst med sig och ner med huvudet,” hyssjade en för Åsa okänd gråhårig kvinna hest. 

”Vem är du?” frågade Åsa och kurade rädd ihop sig så gott hon kunde bredvid kvinnan. På håll hörde de hur mobilen tjöt och hur en bil svängde in på hållplatsen. Kvinnan gjorde med allvarlig min tecken åt henne att vara tyst. De hörde hur bildörren öppnades och hur stövelklädda klackar stegade fram på asfalten. ”Arbetaren 932915 försvunnen, en 20. 19. 58. kom.”

Av Anna Myrén

Vi åkte en daggmorgon för att hämta ett paket i den närliggande lilla landsbygdsorten. Destination: en liten byggvaruhandel. En tur på slingrande sommarvägar, en lördag som ännu inte hade vaknat. Fält och åkermark, uthus. Gamla vita och röda trähus med snickarglädje på verandor. Fågelkvitter som nästan sträckte sig in genom bilrutorna.

Butiken. Gammal, liten, men med allt som hemmet kan behöva, på huvudgatan – den enda gatan – i den lilla orten med lite dåligt rykte ändå. Butikstrappen damp nästan ner mitt på trottoaren, som för att fånga upp och leda oss rätt in. Lokaler som andades av invanda mönster och stillsamt knappande på kassaapparaten. Tiden hade inte stått still, men den gamla atmosfären hade aldrig gått ur rummet. 

Ola, en vänlig äldre herre, stod bakom disken. Småprat fyllde lokalen medan vi kvitterade paketet och plockade med oss smått och gott till odlingen hemma. Vi frågade om affären. Han berättade. Visade oss ett inre rum där man ordnat en dator med skrivare, en service-point för de bygdens bor som saknar tillgång till internet, och för förbipasserande turister. På väggen satt en uppklistrad, gulnad A4-sida med rubriken ”Vem gör vad i kommunen”. Namn, e-postadress och nummer till berörd. Enkelt, rakt på sak och vänligt. Som ett ljust tvärsnitt. 

Det var på sätt och vis som i äldre dar. Man åkte till handeln, kanske något magiskt med det, men kanske också lika gärna bara ett praktiskt göromål. I övrigt kanske man aldrig ens kom utanför den egna socknen.

Men jag var den dagen plötsligt mitt i min en gång drömda framtid. Mitt i det världsligas avmystifiering, mitt i nutidens glömska av det helgade, hade vi flyttat ut till de blånande, dånande höjdernas Köla. Kiöla bygd. Som om den fennoskandiska urbergsskölden blivit med ansikte. Som om atlasjätten lagt sig ner, vidsträckt. Som den sorts heliga fråga som måste ställas. 

Många har talat om paradis. Som något som var, men inte längre. Eller som löftet bakom porten, bortom livet. Men jag är plötsligt mitt i min drömda framtid. Och det drömda måste vara paradis. Det rör sig fritt i etern utan gränser. Frihetens utsträckta arm blev rörelsen längs de slingrande vägarna, blev till periferins gröna, den blå himlens nav för mitt öga. Och när vi kom hem: liljorna. Himlavackert orangea mot stenarna i husgrunden. Och jag är (min drömda framtid). Som dignar av jordgubbar och grannsämja, av blivande äppelträd, av lera och alltför många kålfjärilslarver. Av lutande uthus i stort behov av kärlek och av en tillkommande stenmur med smultronblommor i fonden. 

Av Lis Hellström 

Man hade från kontoret ett stort behov att lägga allt på framtiden.
Man hade därför tillsatt en framtidskonsult.
På hans bord låg mången handlingar och brev som aldrig blev öppnade. 

Kalkutlastning var en av skälen till att föreningen som ville bevara landsbygden ansågs utvecklingsfientlig. Även att behovet av en cykelbana skulle vara det, var ju en självklarhet då man i allmänhetens ögon alltid körde bil. Att man en gång sålt ut ön som en cykelvänlig ö var numera något, som förträngdes djupt ned i handlingarna. Det fanns ett speciellt rum för detta, som hette: ” Förträngningsrummet”. Varav skylten på dörren visade. 

Att man sedan bad semesterfolket med stålar båtkryssa till ön med hjälp av ett bordsspel med ett pris i botten, det var sant! De andra fick så vara, de utan framtidsplaner. Man såg heller inget fel i att ungarna buskörde på de hala vägarna om vintern, just för att man inte hade lagt dit någon sand. Man förutsatte ändå att folk som var vana vid att vinna på lotto, skulle åka på denna prissumma till Åre, för en skidfärd. Medan de andras vintertankar, fick vara. 

Framtidskonsulenten hade inte mycket att tillföra av egna erfarenheter inför vad framtiden hade i sitt sköte, det var han för ung för att veta något om. Det var därför man tillsatt honom, för det inte skulle bli problem med någon av de andra som hade helt egna åsikter. Han skulle bara se framåt, var det ju meningen. 

Men nu började det krångla i stat och kommun och folk blev arga på allt. De ville ha nåt att göra, sa de. De ville ha bröd och nånstans att bo. Framtidskonsulenten som tidigare jobbat som modell inför kyrkans julkrubba såsom apostel, hade då för mycket att göra. Så han sjukskrev sig. Så det var på detta sätt man sköt upp framtiden för ett tag. 

Av Enar Jonasson

Förliden natt drömde jag om Gud.  Det var vår och marken täcktes av de skönaste blommor och träden skimrade av späda blad. På håll kom en liten gubbe mot mig. 
När han kom närmare växte han inför mina ögon. Han liksom svävade fram och jag böjde på nacken för att se honom i ansiktet. Han var klädd i en fotsid klädnad som glänste i vårsolen. Hans gråa skägg var långt och ögonen tittade anklagande på mig.
”Vad har ni gjort med min skapelse” sa han. Hans röst dånade som åskan och jag föll ner på knä. ”Jag skapade Eden åt Er men ni syndade och jag kastade ut Er”. 
Jag darrade där jag satt på mina knän och sa. ”Inte är jag ansvarig för allt elände i Världen, jag är ju bara en liten lort som ingen lyssnar på. 
Gud tittade på mig, och sa. ” Det är sant att du är en liten lort, men även små lortar måste göra sin del för att det skall bli en stor lort” och hans röst mullrade när han fortsatte. ” Sorterar du dina sopor och varför måste du ha din stora bil som spyr ut avgaser i min rymd?”
Jag kastade mig på marken och skämdes. ”I fortsättningen skulle jag sortera mina sopor och använda tygkassar istället för plastkassar”. Kved jag
Guds anlete mjuknade och han sa. ” Du skäms för ditt leverne och då finns det hopp om en bättre värld. Ni människokryp skall få en chans till, men bara en. Tar ni inte den förgör jag er”.
”Gå hem och titta på en extrautsändningen i TV” fortsatte han och det susade i luften när Gud steg mot sin himmel. 
Antonio Guterres hade avgått som generalsekreterare och ersatts av en liten man som jag tyckte mig känna igen. Hans välansade skägg och brinnande  ögon var mig välbekant och hans djupa röst mullrade. Jag blev förskräck när jag förstod att det var Gud som talade.  
Han talade och sa. ”Jag är missnöjd med er. Min skapelse har ni förstört och i min vrede ville jag förgöra er. Men i min nåd skall ni få en sista chans”.
Under tiden han talade växte han och svävade upp mot FN byggnadens höga tak Han lyfte sin pärlemor smyckade  kräkla mot himmelen, hans skägg växte och hans kläder glänste som guld. 
Han fortsatte och sa. ”I mitt nya riket skall allt levande  leva i symbios. Ingen skall vara den andres slav. Djur skall friges och inte  användas till Ert nöje.  Krigens kanoner skall smältas ner och smidas till plogbillar. Ni skall älska varandra som Er själva. Jordens resurser skall nyttjas hållbart och redovisas på den yttersta dagen.   
Er prövotid blir tusen år. Jag kommer att ha veto över allt vad ni gör och om ni missbrukar min nåd kommer jag att förgöra er”. 
Jag vaknade, drypande av svett. Var detta framtiden frågade jag mig? Måste jag ändra mitt sätt att vara om jag ville  leva? Kanske byta min stor bil mot en cykel och börja sopsortera. Kanske Gud kräver mer av mig. Kanske jag måste sluta att använda mina kläder av ull och avstå från den söta honungen och den goda hamburgaren av kött. Mina frågor var många och jag var förvirrad. 

Av Elisabeth Björkman

Den första snön. Idag snöade det för första gången denna vinter
Jag ser jag inte mer än några hundra meter bortom tomten. Grannarnas hus är höljda i snödiset och man hör tydligt hur bilarna på vägen slirar på däck man ännu inte hunnit byta. SMHI varnar för snöfall upp till 30 centimeter eller mer och uppmanar oss att lämna bilen hemma.
Är det så det kommer att bli.
Den globala uppvärmningen ökar mycket. Extrema skyfall, stormar, översvämningar, köldperioder som växelvis följs av perioder med höga värmetemperaturer
Kanske blir vi tvungna att flytta när landisen smälter och dränker vår marker eller extrema värmeböljor torkar ut åkermark och vattendrag.

…

Vi fick hastigt packa det nödvändigaste, tjocka kläder och vår överlevnadslåda. Militären kom med bandvagnar och undsatte oss när snön fallit till 40 centimeter och termometern visade 32 grader köldgrader. Prognosen visade på fortsatt kyla i flera månader. Bandvagnen tog oss till ett bergrum där vi fick en sovbrits med liggunderlag och en vintersovsäck. Vatten sattes på ett par timmar per dag. Ljus och värme stängdes periodvis av för att ransonera strömmen. Flera lampor och ljuspunkter drevs med batterier och gav oss ljus. Som reserv fanns ett vätgasdrivet elkraftverk som reserv.

Tur jag tagit med ett par pocketböcker. På eftermiddagarna spelade vi brädspel eller berättade historier för varandra. Vi blev som en stor familj och delade med oss av choklad och russin från våra egna förråd.
Uppkopplingen till Internet svajade eftersom de tjocka murarna stängde ute signalerna. Vi hade i alla fall tillgång till satellittelefoner. Matförråden fylldes på från krisförråden med ris, pasta, mjöl, olja, vatten, pulverkaffe, the och konserver. Mat tillagade vi över öppen eld ute på gården.
Efter en månad meddelade förläggningschefen att vi skulle flytta söderut. Vi packade alla våra tillhörigheter och militären transporterade oss söderut. Våren var på väg och vädret var varmt. Mark och lövverk grönskade. Vi stannade i ett samhälle där krisförråd fanns men även fungerande samhällsservice. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap hade låtit uppföra bostadsmoduler i form av baracker där vi fick flytta in familjevis. I en av barackerna fanns en restaurang. Våra nya vänner träffade vi på ett närliggande café eller hemma hos varandra.
Som tur är kan vi återuppta vårt jobb på distans men det finns förstås de som måste söka nya jobb i hemtjänst, på sjukhus, kommun eller brandkår.ga
Visst är vårt nya liv enklare materiellt sett men vi har nära till natur med vandringsleder och sjöar.
Det finns fortfarande bönder som kan odla spannmål eller hålla djur på sina gårdar.
Några av dem säljer sina produkter i sina gårdsbutiker
Teknikutvecklingen går framåt och snart startas fullskalig utveckling av fossilfritt stål och vågkraft. Bussar och lastbilar drivs med biogas, vätgas eller stora batterier.
Vindkraftverk och solcellsparker byggs ut.
Kommer vi hinna?

Av Karin Forsling

Hjärtat värker när jag ser de enorma metallportarna till Karlstads Stadsträdgård stängas till för sista gången. Jag är inte ensam där utanför. Vi är nog många hundra som står där. Tysta. Tillsammans. Runt omkring mig skaror av människoskuggor med bleka ansikten präglade av tomhet. Kanske rädsla? De uniformerade vakterna ser till att alla låsanordningarna sitter på plats och de olika tillslagen slår igen med olika typer av ljud, från ett svagt rassel till en nästan öronbedövande smäll, som förkunnar att det nu är reglat, stängt och klart. Ett svagt klagande läte far som en osaligheternas samlade ande genom den hukande folkhopen. Över den disgrå, svårandade luften, ligger det allestädes närvarande lethozomskiktet, hotande och omnipotent.

– Jag kommer nog mest sakna katterna, säger en sorgsen röst på min högra sida. Jag älskar katter!

– Men jag gillade aldrig att de var instängda i de där burarna, svarar någon vid sidan om. Katter ska vara ute i friska luften.

Vid det senare uttalandet hörs spridda skratt, hesa och uppgivna.

– Friska luften, väser någon. Det kanske hade varit bättre om vi hade fått bo därinne i burarna. Då kanske några av oss hade fått chans att överleva!

Innanför Stadsträdgårdens opaka takkupol, dimmar nu ljus efter ljus ut. Vakterna pekar med sina bajonetterade gevärskolvar och vi förstår enkelt dess mening. Det var länge sedan nu som vi behövde hotas med skrik och svordomar för att Regenten och hans ”ordningshjälpare” skulle få oss dit han ville. Lika katterna som nyss samlats in i de anonyma vita skåpbilarna, lommar vi snällt iväg, ner mot logeringen i Bergvik. Jag vänder mig om och ser mot de stängda portarna en sista gång. Har svårt att riktigt förstå vad jag känner. Så ser jag bort mot det gamla köpcentret, där gaslamporna kastar svaga stråk av ljus mot de glaspartier som finns kvar. 

Imorgon är en annan dag.

Imorgon är en annan dag?

Av Marcus Kohlberg

jag minns domus

tröttheten i den blick som saknar sina borttappade läsglasögon
som när den sista tältpinnen viker sig under regntyngd canvas
i nattradion diskuteras ett läkarintygs bristande kvalitet,
och jag minns domus
jag tänker att det är en kliché att lämna småstaden efter gymnasiet och komma tillbaka om jularna och ta promenader i mellandagarna med bylsigt draperad halsduk
så länge domus fanns var detta ett möjligt scenario för alla
stål som inte kallnat går att forma
jag minns domus och vad det stod för
jag tänker att jag har en alltför romantisk bild av ställen som kairo och helsingfors
så länge domus fanns kunde detta kartläggas
jag minns domus
jag minns de bruna plaststolarna i restaurangen
restaurangen med utsikt över hela varuhuset
restaurangen med utsikt över hela vintergatan
jag tänker att det är ofattbart hur någon kan avstå från att knäppa knapparna i en button down-krage
men det ska var möjligt att avstå, även om inte domus finns
jag minns domus

gräns

grusvägen slukar mig där friheten växt och avverkats i evigheter
jag närmar mig gränsen
en nationsgräns kan betyda allt
– eller inget
den gröna tystnaden,
och kråkan med ena vingspetsen i norge
den smutsiga döden runt rio grande
döden med jord i munnen
döden på medelhavet
de tysta skogar jag färdas genom ruvade också på döden,
i en annan tid
ransonering och angiveri
i skydd av mörkret, över gränsen
svänger ut på asfalten igen
kupén blir tyst, historien släpper sitt grepp
gränsen är långt borta, redan efter en halvkilometer
men det finns alltid en gräns, någonstans

inställt flyg/minnen

1. chefen tycker om kaffe och tigrar
två persienner möts
ovanför drickfontänen
och en bild från alaska

2. du klär av dig,
som i de gulnade breven
det doftar sommarregn

3. matematik och verklighet när kvinnan passerar 
skorna heter kawasaki
strass på sjön, hundkex i diket

Av Arvida Svenske

Jag satt och tänkte
nyss bliven nykter
föräldrakonflikt
hade flammat upp
och alla puster
av dagen efter
steg upp från Värmland
blev en vision:
en miljon stugor
en miljon människor
ingen
pratar med någon
alla
super till
den dystopien
stod för mitt inre
polerade en klassiker
det blev såhär:

Ack Värmland

Ack Värmland du bittra
du missunnsamma land
du krona bland alkoholism i Sverige
ni verkar inte hittat något slags recept
för att slå det bittra Värmland ut ur märgen
ni fortsätter att leva som om ni inte ska dö
som om hö inte är kött och kött inte är hö
ni har liksom er bubbla, håller färgen

I Värmland är det roligt, man är go’ och man är gla’
den lögnen syns igenom så förskräckligt
för där klappar fega hjärtan med blodskam och med skuld
och ingenting man gör är helt tillräckligt
alla höga krav blir till vallgravar av hat
med förtryck av dina känslor varje gång du blir plakat
tills själslivet självt blir något äckligt

I era vindpinade boningar vill jag aldrig bygga bo
med era enkla nöjen, som att supa
ge mig bara terapi och tystnadens ro
tid och kraft och ork att fördjupa
de forsar jag har inom mig
som blir till floder, vänta, säg
när ni kommer ikapp mig på det djupa

*

Och det är inget
personligt mot Värmland
kunde varit Dalsland
eller Dalarna
men de har inte
lika klatschig sång
inte den fonden
min barndom vilat mot.

Nu, när jag mediterar
några år senare
en miljon stugor
befolkad landsbygd
vi kommer fly dit
från urbana storstäder
dit där livet
ännu levs.

Så sorry, Värmland
not sorry, Värmland
du är i minnet mitt
och i mitt sinn
som Klarälven kommer flödet, ifrån jorden.

Av Lovisa B

När jag var liten och naiv så tänkte jag ofta
Starkt, länge och stort 
Om att jag en dag skulle stå där
Och lösa allt som ingen annan kunnat gjort 
Krig och tårar, mord av dårar 
Hela världens olika förargliga ting  
De skulle stupas, rättens våg lutas
Världen skulle enligt Ida fyllas med spring 
Om några år, sa jag då. Om några år. 

Lite större och mindre naiv så sa jag ofta 
Att allting var rent utsagt skit
Plakat målades med förbannade penseldrag
En vana vid blåljusens skrik 
Det spädde bara på, den eld som brann då 
Den som vi alla lever för 
Bränslet fanns ej dödlig, för världen var bedrövlig 
Och vem vill se den död? 
Inte någon alls, sa jag då. Inte någon alls. 

Lite längre och lika naiv spelades starka ord från stämbanden
Och mina gränser tänjdes mer och mer
Ingen handling var mäktig nog i mitt synfält
Medans antalet växte till fler och fler 
Vi gick ej att missa, kämpa in i det sista
Ingen kunde undgå oss
Det var lätt att synas, ingen ville lydas 
Meningen släpptes aldrig loss
Bara lite till, sa jag då. Bara lite till. 

Lite äldre och något mer naiv låg jag på flygbanan
För striden den åt mig som opp 
Vem jag var visste knappt nån längre 
Men illvilligt skulle det ta stopp 
För hjulen gnissla, paparazzin fnissa 
Jag var lyckad som placerats vid kanten
Ingen broms hördes, grus som förstördes 
Och endast hälften fick resa från marken
Hur gick detta till, sa jag då. Hur fan gick detta till?

Lika gammal och tinande naiv satt jag på sjukhuset 
Där funderade jag länge och väl 
Det var inte det här jag tänkt mig som liten
Mina vänner nu körda ihjäl 
Var det verkligen värt, vad hade vi lärt 
Inget vettigt någonstans 
Meddelandet felade, moralen stelnade
Jag hade glömt min strävan mot balans 
Vad gör jag nu, sa jag då. Vad gör jag nu? 

Lite mer ångestladdad och långt ifrån naiv känner jag ibland
Ånger över situationens form
Jag tog det för långt och det sotar jag för
Men min potential var faktiskt enorm 
Kommer aldrig missa, att min flagga hissa 
När uppmärksamheten väcks någon dag 
Blickar fångas tätt, men på rätt sätt
Så länge ni inte gör samma misstag som jag

Världen är en vacker plats i stunder 
Men inte överallt 
Värmen stiger runt om på jorden
Och snart finns den nog inte alls 
Finner du ett driv, i att hålla den vid liv
Jamen snälla säg det högt så alla hör 
Dock vill ingen lyssna, på de som aldrig är tysta 
Det unnar att märka på hur andra tänker sig för 

Om några år är det för sent, säger jag nu. Om några år är det för sent. 

Av Karin Sondell 

“Mamma vet du vad jag vill bli när jag blir stor?”, frågar dottern och viftar med sina allvädersstövlar i luften. 

Mamman rättar till hennes jackkrage som vikt sig och mössan som hasat upp från öronen. Hon ser på dotterns viftande små stövlar och tröstar sig med att det är långt kvar tills fötterna når ner till golvet och hon står på egna ben. Långt tills hon själv är gammal. 

“Nej vad då?” 

Hon försöker få dottern att sätta på sig de rosa fingervantarna men hon glider undan. Hennes ögon är stora och munnen lätt öppen när hon lutar ansiktet mot fönstret. Hon lägger båda händerna mot glaset, som för att fånga världen som rusar förbi där utanför. 

“Jag vill köra tåg.”

Mamman ser ner på vantarna, smeker en broderad ros. Snart kommer de att vara för små och ligga bortglömda i någon låda, bland allt annat som gått ur tiden.

“Varför då?” 

“För att se allting.” 

Mamman ska precis svara när hon får syn på vakttornet, och därefter elstängslet. Hon ser sig förvånat omkring i vagnen, inser att något är fel. Mannen med portfölj som satt vid fönstret är borta. Det är även kvinnan i vit kavaj och tjejen som satt och skrev på sin laptop. 

Tåget stannar och in skuttar några pojkar i olika åldrar med ballonger från McDonalds. Trots att det är mitt i vintern är de barfota i tofflorna och deras tår lyser röda. 

Kontrollanterna kliver på och dottern kryper upp i mammans famn. Nu vill hon inte se på världen längre. 

“Ursäkta, vi måste kliva av här”, försöker mamman förklara för kontrollanten. “Vi har åkt för långt”. 

“Vi måste ändå visitera er innan vi åker mot gränsen”, säger kontrollanten.

När han drar med händerna längs hennes ben känner mamman hur han stannar till lite för länge högst upp på låret. Hans svettiga tumme vandrar högre och högre tills hon är nära att be dottern titta bort. 

När kontrollanten är klar stryker han sig med tummen över läpparna och sedan får de äntligen lov att kliva av. De blir stående på perrongen och ser på medan tåget försvinner vidare mot gränsen. Mamman ryser. Aldrig mer ska hon röra sig i de här områdena. 

De kliver på ett nytt tåg åt rätt håll. Och efter några stationer är de andra tillbaka igen, männen med portföljer, kvinnorna med kavajer och laptops. 

“Mamma, varför hade barnen på tåget så konstiga skor”, frågar dottern och biter i en mandarinklyfta. 

Mamman börjar skala en ny mandarin, lägger noga skalen i en plastpåse.

“Mamma?”

“Du kommer förstå när du blir äldre”, säger hon bara.

“Jag tycker tornet med vakterna var häftigt”, säger dottern. “Där ska jag bo i framtiden.”

Mamman nickar och ler i samförstånd med en äldre dam med pälskrage som lyssnat på samtalet.

“Det blir bra det älskling” säger hon. “Det blir bra.”