Inkomna bidrag 2023

Av Birgitta Persson

Och medan gravarna grävs ska vår historia skrivas, men vi letar fortfarande efter orden.  Backspegeln är krossad och våra sånger stulna. Hjältarna är nedmonterade och det blåser kallt från norr. I framtiden finns en soffa och ett fönster på glänt. En vit gardin, fångar en förirrad bris. I soffan slumrar vi. Du, som finns hos mig om natten. Fast jag vaknar av ensamma hjärtslag, en fjärils vingar som sakta dör. Vi, vuxna små barn som ensamma i jeans och blöta skor följer konversationer ingen vill röra. Luften blir extra tjock när man tänker på allt som inte får hända. Korparna cirkulerar svedda av svampens moln. Djävulen klappar skrattande sitt håriga bröst, i skenet av protesterande bränder.
Och medan lågan slocknar i stearin kvider du när jag andas, men jag vet att du är vår räddning. Men framförallt behöver vi våra hjältar, för vilka annars, skulle sprida dig?
Och det sitter gubbar på parkbänkar, stenstoder i en värld på sned. Natten hägrar för dit har hjältarna begett sig, ett utslaget gäng syndare som vaknar vid solnedgången. En stund av blödande ljus innan mörkret sluter sig om dem. I skärmens sken, lämnar de arv i världar långt från den egna. Med utvalt vapen i hand intar de städer och slott, räddar jungfrun undan vildens hand. Oövervinnerliga, ingen kan rubba deras makt. De besegrar ondska, sprider tro. På allas läppar, deras namn! Till sist får de även vila med en älskad i famn. Med solljuset intåg slumrar de åter gott, bakom stängda persienner och flimrande skärmar. 
Och medan det sitter gubbar på parkbänkar, stenstoder i värld på sned sover vi en falsk  törnrosasömn och lämnar tankarna att vila på sömndruckna blad. Himlen sveper in sin jordaspegel i sidensvart. Molnen söker ro vid bergets fötter, lampan släcker allt till tystnad. En kvinna gråter och humlorna stelnar i sin nektar. Men hjältarna kommer vakna och märka att de är starka. Men det är bråttom, för rinner gubbarna ut i sanden är framtidens ängar, doppade i målarens grönaste palett, fyrhjulingen, oljerocken och hundarna som springer i bredd mot en horisont av blånande granar, ett minne blott. I brådskan är jag rädd att vi kommer blöda natten i jakten på friskt ljus, andas de sjukas andedräkt och ta fel väg framåt. Välja mellan kasserade könsorgan medan lokalen skakar av skratt. Inget hörs för vi är fast i en fjättrad smärta. Samtidigt somnar den snart dräpta draken bland trollbundet guld, eldröken bolmar ur näsborrarna och fången gråter. Men nattens hjältar är på väg, du leder deras väg och älvorna dansar genom trädens armar mot din gryning.
Och När röken har lagt sig, samlar jag vännerna på balkongen. Häller askan ur glasen och fyller dem med soluppgång. Vi tänder hypotetiska cigaretter och spejar efter överlevare, som letar väg genom det rödskimrande diset. Överväldigade av livet, dricker de sig törstiga i dagsljuset. Vi höjer våra bägare i skymningsskål för dem som aldrig fick ta av sig uniformen. 
Och där ibland oss sitter du, hoppet som aldrig övergav oss.

Av Johanna Nilsson

Jag väcks av ett pirrande i nacken och långsamt öppnar jag ögonen. Instinktivt vet jag att min återhämtning har nått rätt nivå och att alla värden är bra. Puls, hormoner, blodtryck. Allt är utmärkt utifrån mitt sextiotreåriga perspektiv. Den kittlande känslan återkommer och jag rör fingret över den lilla utbuktningen bakom örat, strax under hårfästet där chipet sitter. Det kallas WIPS – Web Intelligence Personal System. Jag håller fortfarande på att vänja mig. Ännu har inte alla nervbanor och tankar synkat ihop sig med den otroligt lilla, men kraftfulla samling komponenter som är inskjuten under huden. Det kan ta några veckor, som de sade på Myndigheten, sen ska jag aldrig behöva känna mig osäker på vad jag vill eller tycker. Bara min WIPS får bekanta sig med mig, ska den guida mig genom alla beslut och lagra alla minnen, så att inget kan glömmas bort. Mina goda gärningar kommer att premieras medan ett dåligt beteende ger avdrag och uteblivna förmåner.

I kylskåpet står frukosten, tre näringsdrycker kommunicerade av mig själv till kylskåpet under sömnen, perfekt komponerade utifrån mina behov. Jag intar dryckerna och gör den grundläggande ihopkopplingsövningen, den som ska stärka bandet till min och alla andras WIPS:ar. Långsamt, för att få med alla steg tänker jag mig utanför min stuga, till grannen och till servrarna på vägen där de hämtar informationen. Vidare till centralservern i byn, ut i landet och världen. Det går snabbare för varje gång. Jag får all information som behövs och hinner också hälsa på min syster på andra sidan jorden och bjuda in barnen till helgens digitala middag. Jag behöver inte tala, inte åka någonstans, inte störa någon, inte ifrågasätta eller resonera. Allt sker genom en nanosnabb rörelse som går i mina egna nervbanor. Det nyttjar hela din kapacitet, som de sa på Myndigheten.

Så, vad ska jag göra nu? Huvudet känns tomt, inget mer pirr, inget att göra och hela dagen framför mig. Jag har inte riktigt vant mig än vid det här avstressande tillståndet. Vi som är med i systemet behöver inte arbeta utan kan spendera dagarna fritt. De säger att snart kommer alla att vilja vara med.

Kanske ska jag påbörja rapporten som Myndigheten vill att jag ska skriva varje vecka? Bara ett litet meddelande som de sa, som en gest på min välvilja för att jag har fått tillgång till alla mina förmågor. En enkel upplysning om hur omgivningen ter sig och vad människorna i min närhet har för sig.

Den här veckan får jag fundera på vad jag ska rapportera för de verkar inte riktigt nöjda med mina beskrivningar av hur grönsakerna växer eller att det är gropar i grusvägen. I stället uppmuntras jag att vara mer uppmärksam, mer personlig så att säga. Vad ser jag hos min granne, till exempel? Något… avvikande? Sanningen är att jag ser en hel del, men vi har en överenskommelse, grannen och jag. Ibland blundar vi när vi ser in i varandras medvetanden.

av Charlotte Tollstén

morgondagen

vad väntar bortom detta?

bakom skogens mylla och bark

ett paradis för två?
ett paradis för oss alla?
ett paradis gömt undan tvivlen?

fria från kalhyggen och ensamhet
mjukt omfamnade av mossan på marken
drickandes från källan som läker och täcker över 

morgondagen nalkas 

och det syns ett litet hopp i horisonten

allt är glömt

tassar runt i slitna tofflor 

jag är pånyttfödd 

börjar om 
börjar på nytt 
gör om 
gör fel 
rättar till 
skruvar isär 
sätter ihop 

tittar ut
tittar in 

allt ter sig ju som igår säger du 
men nej 

detta är en ny chans 
nu är nu 

allt är glömt
strecken är dragna med tjock penna 

skiten är kastad 
sikten är klar 
uret är uppvridet 

och jag, 
jag är en urvriden trasa 

räddningen

i morgon ska jag skriva en dikt 

inte i dag men i morgon

om livet som jag inte styr över 

om styrkan som jag inte har 

inte om kärleken och drömmarna 

inte i dag 
men en annan dag 

ska jag skriva om kärleken och drömmarna som räddar mig 
från mörkret 

fallet
gropen 
och återvändsgränden 

som räddar mig 

när jag är svag

tunneln

det ska ändras 
bli nytt på något sätt

vi ska leva mer
vara fria
vara snällare
mot varandra 
och envar

det har det sagts någonstans

kanske var det på teve?
eller stod det i en bok?

så nu gäller det att byta de onda tankarna mot goda
lätt som en uppvärmd plätt
bara byt
byt ut
tänk nytt
tänk klart och tänk fint

då går det vägen
då blir det bra

då blir det ljust där framme i den likgiltiga tunneln

då väntar guld och frid
för oss alla

för dig och för mig
åt var och en efter behov

och även din fiende ska med genom tunneln

amen

Av Stefania Sarno

Jag önskar att jag kunde räkna dagarna framför oss när du lagt ditt litet huvud på mina knän, när bussen tog oss till ett annat land, mot en annorlunda soluppgång. Man säger att stadens ljus flyr ifrån dig när du åker i natt men jag kände att de körde med oss i stället, nästan att följa oss i vårt språng i mörkret. Som att säga att det var värdet det. Spelade ingen roll, min värld var på mina knän och resan var fortfarande framför oss. Nu, som är redan några år som vi har landat i våra nya liv, längtar jag efter samma förväntningar, samma känsla i alla fall. Eftersom, även om det skulle betyda att vi är på att börja om igen, skulle jag också kunna veta att början motsvarar mer tid, mer hopp och skenet av en plan. Vilken plan? Kan man ha en plan med dig? Och, är du precis den som jag menar eller är du en inre version av dig, nästan en annan individ, en annan människa? Idag ligger ditt huvud på mina ben igen och jag skulle vilja erbjuda dig något mer än bara det otrolig rörliga landskapet över Molkoms sjön. Jag skulle vilja kunna blunda för en stund tillsammans med dig och prova att samvetsgrant föreställa en hypotes: vi, på samma bänken, som pratar om ditt gymnasieval, om vad det du vill bli i framtiden, om du skulle vilja gifta dig en dag, om du kanske är kär till någon just nu. Men sen öppnar jag själv mina ögon och ser dig som står bredvid mig precis som ett satellit rullar regelbundet kring sin egen planet, du som sitter på samma bänken och samma önskningar, som tittar på samma oändliga bilden utan att du är på en annan galaxa. Jag observerar dig och jag hittar direkt din unikhet i min dumma villfarelse.. Skönheten och odjuret som lever i dig kan man inte resonera med. Det är bara att acceptera och förstå på ett sätt, samt uppskatta och älska på det andra sättet. Det är inte en saga, det förstås. Men på något sätt ser ditt liv ut som en oändlig dikt med flera verser och man kan alltid koppla upp ett ord  till.  När man leker och planerar framtid,  räknar man satelliter runt planeter och barn på en bänk som drömmer om vatten och fiskar och blommar och vind. Det sötaste blicket förlorade mellan färgerna och det beslutsam tysta svaret tappade sig i en envägs konversation. Vem bestämmer? Vem är ägare av sin egen framtid på riktigt? Du är målaren av dina tankar, men vart dina tankar går efter det får man inte veta. Du är vad du bestämmer och alternativen är inte ofta i tallriken. Du är där som en fyr mitt i havet, som en sjöman på sitt skepp. Du vet att du inte vet vart du ska gå och det är den bästa planen som du skulle ha. En plan är för dig som ett tag utan säten, du kan alltid bestämma att sitta på golvet i stället. Idag är din framtid, imorgon är din hopp, nästa år är ett annat liv. Framtid är en del av vad du vill just nu, för nu var vår framtiden en stund sen. Vi är den  framtiden, som en pil skjuten från en båge där det inte hör. Din framtid tillhör dig, men bara om du vill.

Av Elin Eklöf 

Var är mitt lilla barn, säger jag
hon fanns ju nyss, den lilla
hon med mandelögonen, som sjunger sånger på filmer vi sparat
hon som inte fick luft, som vi fick lämna över till vita rockar och pipande maskiner
hon som vi alltid bär närmast hjärtat
hon som blev frisk igen
och vi tackade de vita rockarna så många gånger att de nästan blev obekväma

Var är mitt lilla barn säger jag
och du svarar 
hon sitter ju här

Jag har sett liv rinna ut, tid vara räknad 
jag vet hur snabbt det kan gå 
det vet vi alla egentligen 
ändå är jag avundsjuk på de som verkar ta allt för givet 

Det är en lättnad att kunna sucka över papperskassen med udda strumpor
fundera på om det inte är svartmögel i duschen
få bli trött på grund av något som faktiskt går att påverka 
den ultimata lyxen stavas bara på ett sätt 
mer tid 
en ny chans
fler dagar där vi kan försöka göra annorlunda, bättre
eller bara få finnas lite till  

När jag fastnar så går jag dit: till glädjen över att få fortsätta 
jag kör till vattnet och ser på solnedgången 
ibland följer du med mig
din förundran
att jag får ta del av den 

Allt det som vi byggt upp
det som vi kallar vårt hem
det är förgängligt 
se där, en tavla som hamnat på sned
du tar ned den 
kvar blir en ljus ruta
plötsligt ser vi att det är som ett tunt lager av sot på hela väggen 

Allt är ett korthus
men just i dag kan jag hämta dig på skolan 
du kan hoppa in i en varm bil 
stilla bruset en stund
jag kommer imorgon också 

Mitt lilla barn som nu är stor
du har alltid varit din egen, aldrig tillhört mig
men nu och sen vill jag finnas här för dig

Du går med trygga steg mot bussen 
ropar hej då i hallen 
bakom dig står jag och viskar tyst 
det som du redan vet 

av Katarina Averås

***

om en evighet av solvarv 
kryper organismer runt klotet 
i sin jakt på att förstå 
det liv som kanske funnits
de finner spår
svåra att tyda
det blir mest gissningar

***

fram mot hat
tid för krig

når inte fram
har inte tid

rusa fram
spara tid

långt fram
kort om tid

hinna fram
vinna tid

fram mot fred
tid för kärlek

fram till dig
tid för oss

***

har du tänkt på 
att du finns i en tid 
någon annan sa var framtid
vad tror du hon skulle tänka
om en tid som vår

***

en framtid
det måste vi tro

***

***

hej vad tänker du på
barnen
mamma och pappa
han
hunden
bästisarna
vatten
mat
andas
hemma
ved
ullgarn
grönsaker
böcker
skog
fjäll
snö
ord
bröd
fästingar
skoskav
pengar
gubbar
galenskap
egoism
gränser
makt
konflikter
död
krig
framtiden
barnen
familjen
trygghet
tillsammans
vatten
luft
mat
SOS

***

***

kom ska ni få höra
en sak jag hörde
det finns dom som vill veta
vad medvetande är
de undrar och forskar
var i våra hjärnor
finns tankar och känslor 
men jag tänker
kan vi inte bara sluta
vara så medvetslösa

***

öppna din hand
jag vill hålla den i min
två livslinjer hittar varandra
tvinnas till en starkare tråd
så går vi framåt

***

och efter de senaste dagarnas händelser avråder nu inrikesdepartementet för resor till Värmland
detta får avsluta nyhetssändningen för den här morgonen
över till MSB i Karlstad

god morgon 
här är lördagens första kris- och beredskapsprognos
de intensiva luftstriderna i Sveriges västra landskap har lämnat civilbefolkningen i stor nöd
människor vittnar om raserade hus 
många skadade 
fler döda
det råder stor brist på rent vatten och icke kontaminerade livsmedel
samtidigt ställer den allt intensivare värmeböljan till det för både människor och djur
utan skydd mot solen riskerar allt fler oskyddade varelser att mista livet
den skarpt röda varningen för Dalarna och Jämtland/Härjedalen består
för Värmland höjs varningsnivån till dark black
hjälpsändningar från yttervärlden har attackerats av drönare
humanitära insatser lär dröja åtminstone fram till söndag kväll
MSB rekommenderar människor att spara på bränsle
nästa prognos väntas tilldelas tid i etern tidigast halv sju ikväll
till dess säger vi 
ta hand om varandra

***

Av Mattias Åkemalm

Det riktiga sättet att se Fred Astaire på, är på en omodern tv i en bilverkstad. Polerade och salongsfähiga behöver inte mer av den varan; trots allt handlar ju teater och film om det overkliga, det ideala.

Musik, några repliker, dans, eftertexter. Inget sammanhang, bara blickar över axeln. Nästa motorhuv, småprat och skämt. Verkligheten är alltid påtaglig. Film är film och ska film vara; på behörigt avstånd från här och nu. Fred Astaire dansar och skiner, här inne är intet trassel rent. Båda elementen förstärker varandra utan att göra intrång på den andras revir.

Han under sedanen vet vad livet går ut på. Visst är jobbet slitigt, måndagsmorgnar en mardröm; ändå är han här varje dag, vid bensinpumpen eller på rullbrädan. De hårdsulade tofflorna, overallen, skjortkragen; i uniformen sitter hans identitet, han är verkstaden. När han inte är här, finns inte verkstaden, ingen är här när han inte är här. Bara smeknamnet hans vittnar om den jordnära realism som är hans hägn.

Om Opels officersserie, så när som på varje gummilist, vet han mer än alla uppslagsverk; det är ren pliktskyldighet. Det hindrar honom emellertid inte från att bidraga med gåtans svar när någon korsordslösare sätter pannan i veck för en bortglömd diktares skull. Att han kan skilja Hoffmann med sagorna från läkaren med dropparna, bland andra konster han behärskar, kvalificerar honom inte till någonting inom armarnas räckvidd. Identitetssökande är terapi för människor, priviligierade eller bestraffade, att välja mellan otaliga alternativ för hur de vill disponera sina liv.

Så har han heller inte gått vilse på levnadens stig; för att han genomskådat villovägarna, eller för att han vetat sina begränsningar? I macken är han ett orakel; därute är han meritlös. Den, som inte har samma stränga attityd till konsten, filmen, vetenskapen – det som sublimerar tillvaron och som kan berusa och förleda –, den som vill förföras av Astaire, må beskylla honom för feghet, men kan inte låta bli att avundas den enkla insikt han kommit till och själv förkroppsligar: skönhet finns bara i det defekta. 

av Johanna Lundberg

På avstånd betraktade jag butiken. Mina käkar spände och tänderna pressades mot varandra. Bultandet i huvudet tilltog som alltid när jag kände mig osäker. Prövande tog jag ett steg framåt, snabbt tog jag några till och texten på affischen i fönstret blev läsbar: 

Vilket val kommer vara bäst för dig idag, imorgon och alla dagar framöver? Det vet inte du, men det vet valometern!

Det här skulle kunna vara lösningen. Mot en hög kostnad skulle jag aldrig mer göra fel. Jag kände mig skakig som en vapenvila men jag gjorde det ändå. Som i slowmotion gick jag mot dörren och öppnade den. Det kändes som om jag klev ut på ett skjutfält. Butiken var starkt upplyst och varorna placerade i raka led. Längst ner i gången såg jag mitt mål – en figur i en t-shirt som matchade inredningen. I samma stund som jag tog ut riktningen fick försäljaren mig i sikte och rusade mot mig.

”Välkommen! Vad kan jag hjälpa dig med idag?”

”Jag såg er reklam om valometern… Har ni den i butik?”

”Om du har sett reklamen vet du att vi har den! Endast hos certifierade återförsäljare. Och det är vi! Kom med så ska jag demonstrera den för dig.”

Jag följde efter försäljaren nedför en av gångarna. Vi rundade ett hörn och nådde därefter ett bord placerat under stora skyltar om valometern. Ett exemplar låg i en monter på bordet. Den såg mindre ut i verkligheten.

”Här är vårt visningsexemplar. Vad vill du veta om valometern?”

”Jag har hört att jag inte kommer behöva ta egna beslut, stämmer det?”

Försäljaren fyrade av ett grin så bländande vitt att jag blev yr.

”Att skaffa en valometer är i högsta grad ett eget beslut. Vi vill inte på något sätt ta ifrån innehavaren den egna viljan, valometern är endast ett hjälpmedel. Du väljer att använda den.”

”Hur fungerar den?”

”I situationer där du måste göra ett val ansluter du din valometer. Du kan välja att tänka eller säga dina val högt. Valometerns frekvens uppfattar båda tillvägagångssätten och levererar sedan svaret på vilket val som är rätt.”

”Blir det garanterat rätt?”

”Javisst! Valometern rekommenderas för den som känner att det ibland blir fel. Med valometern behöver du aldrig ta fel beslut igen!”

Försäljaren jobbade förmodligen på provision, men jag kunde inte låta bli att längta. Alla känslor jag känt, alla beslut jag våndats över. Var det möjligt att det var slut?

”Det låter nästan för bra för att vara sant”, sa jag.

”Tekniken har äntligen gett oss den ultimata friheten. Naturligtvis går den att stänga av, men du kommer inte att vilja det när du ser hur bra ditt liv blir! Nu kan du alltid välja det som är bäst för dig. Vad säger du? Ska du slå till innan den säljer slut?”

Käkarna värkte och jag önskade att jag kunde lägga mig ned. Mamma brukade säga att det inte är farligt att göra fel, att det gör oss till människor, men hon finns inte här längre. Jag visste att jag skulle betala vad som helst för att göra rätt varje gång.

Av Ulrika Kerstinsdotter 

När jag tänker på framtiden tänker jag på dig, och mig. På hur vi har det i den nya framtiden.

Vi har blivit äldre du och jag. Vi är äldre aktade medborgare i ett nytt samhälle. Vi behöver sällan åka till läkaren eftersom vi numera har en AI- läkare hemma. Den består av en skärm och en liten handhållen scanner som vi för över kroppen. AIn berättar sedan vad som behöver göras och så gör vi så. Det är verkligen så skönt att slippa gå till en mänsklig läkare som bara kan lägga 8 minuter på dig. Behöver vi lämna prov gör vi det hemma och skickar sedan iväg dem med drönare. Det är också med hjälp av drönarna som vi får hem varor, mediciner eller nåt annat vi beställt. Måste säga att jag inte tyckte om det från början men nu har jag vant mig och tycker snarare att det är jobbigt att behöva träffa andra människor. När vi passerade pensionsåldern fick vi hjälp med städandet av kommunen. Alla som fyllt 67 har rätt till en städrobot, det sparar mycket pengar åt det offentliga. Det är en ny standard. De nordiska länderna var först ut. Min man är dock missnöjd över att vår hemkommun ännu inte uppdaterat modellen. I Danmark, där han kommer ifrån, kan man numera få en städrobot som även erbjuder sextjänster. Själv tycker jag att det är lite skönt att uppdateringarna av hårdvaran inte går så fort. 

De ständiga rapporteringarna om sura regn, radioaktivt sot och cancerogena uv-nivåer har gjort att vi bara vistas utomhus i korta stunder. Då är det skönt att vi har våra nöjeskapslar. Man kan säga att de liknar två jätteägg som vi lägger oss i när vi vill ha lite underhållning. Vi fäster elektroder på kroppen och nu efter implantatet i hjärnan behöver vi inte längre VR-visiret utan en ögonbindel räcker. Man ställer in önskad temperatur sen är det bara att välja vad man vill göra. Uppleva en film, spela ett spel eller resa någonstans. Ibland upplever vi tillsammans och ibland vill man uppleva själv. När kapseln aktiveras så är det min avatar som agerar. Det är jag i 30- års åldern. Men jag uppgraderade mig lite. Saker som jag alltid haft komplex för. Det är så mycket skönare att leva i den virtuella världen. Här finns inga begränsningar. Vi är unga och starka. Vi utforskar, går på äventyr och reser. Det är irriterande när vår fysiska kropp säger ifrån. Den vill äta eller gå på toaletten. Men nu har vi bestämt oss för att inte lämna våra kapslar förrän vi är klara. Förra veckan beställde vi blöjor och dropp. Ikväll går vi in och besitter Mount Everest. Bara du och jag. 

Av Sven Smedberg

Någonting närmar sig ett slut. Eller någonting står inför sin begynnelse. Om det är terminen eller livet. Kanske en annan termin eller ett annat liv. Platsen där detta ska hända kan vara omedelbar eller fjärran. Dess befintlighet är lika osäker som dess innebörd.

Man hejdar sig mitt i steget. För att ge plats för eftertanke. Man tror sig ha nått fram till en milsten, en rastplats, men det är osäkert hur stort det återstående utrymmet kan tänkas vara på vägen till målsnöret. På väg till snubbeltråden. 

Mitt i det hejdade steget inser man alltså att möjligheten att överblicka etappen är obefintlig. Det saknas hållpunkter på vägen till det som väntar bortom synranden men likväl är nära. På samma sätt som det saknats hållpunkter på vägen hit, fram till det hejdade steget. Vidare felas oss möjligheten att mäta, måttstocken är underkänd, den är förverkad, huggen i bitar, för att använda en ordalydelse med brutal uppriktighet. Men än värre, även om stocken vore hel, saknas mått. Är vår återstod ett ljusår eller en näverskomil? Och en skymning sänker sig.

 Det ska tilläggas att denna brist på mätbarhet må vara ett lyte, ett ack så mänskligt tillkortakommande, men den har i själva verket varit människans främsta tillgång alltsedan de fåvitska jungfrurnas tid. Den har varit en del av kvintessensen, den som välsignat oss med Ovetenhet. Och en skymning sänker sig.

Men.

Ett klotter på manschetten är detta och med improvisationens ansvarslöshet. De hastigt nedkastade orden bör underkastas revision. En första åtgärd måste vara att eliminera alla ”man” och ”vi” till förmån för ett förbehållslöst ”jag”. Då kan utsagan få prägel av anklagelse. Den anklagade kan därmed begåvas med identitet. Utpekas. I brist på domare kan anklagelser visserligen förefalla vara verkningslösa, men att ertappas med fradga kring munnen är nog. Domslut och andra procedurer reder vi oss – reder jag mig – utan.

När ulven slukar solen har den rättat sig efter en instinktiv linje av följdriktighet. Sluka är vad ulven ska och måste göra, varefter han torkar sig om nosen. Det kan förefalla vara ett ulvens försök att urskulda sig. Likväl är det en handling med oerhörda konsekvenser, bortfallet av solljus är en klimatmassaker, varför förövaren bör nämnas vid sitt rätta namn, sockrade omskrivningar som varg, gråben och gullfot bör i rättskipningens namn undvikas. 

Den här lilla utflykten till vår gemensamma förhistoria, där Sol föll offer för Storulvens aptit, varvid en skymning sänkte sig, men där Hon ersattes av en charmerande dotter, är i sig en undanflykt, ett sätt att klä vår förgriplighet i kolorerade bilder som hotar att kamouflera brottet. En skönandes förvillelse. Och i den myt som för ögonblicket råder finns inga charmtroll, varför analogin haltar. Svarta somrar kommer att bestå. Ingen sol över griften.