Av Fredrik Siwmark Carlsson
Röken låg som ett sorgflor över världen, så tjock att det var omöjligt att skilja marken från himlen. Det enda som syntes var björkarnas förkolnade silhuetter, små uppbrunna tändstickor som stack upp här och var. Någonstans i rökens epicentrum, några kilometer därifrån, låg floden där vi lekte som barn. En gång i tiden så klar och levande, nu blott en slingrande svärta. Vi kallade den för Styx, eftersom det inte längre gick att komma över den utan att hoppa på Charons fördömda färja.
Ett knarr hördes från hallen, och kort därefter smällde ytterdörren igen. Luften som yrde in i huset var grumlig och luktade tjära. Just innanför dörren såg jag Elin klä av sig sin militärgröna parkas.
– Hur gick det?
– Okej, svarade hon när hon fått av sig sin mask. Jag fick tag i några förband och en dunk med vatten. Lite bröd, men inte så mycket. Det räcker ett par dagar om vi är sparsamma.
– Masker då?
Hon skakade på huvudet.
– M-men, vi har ju knappt några kvar?
– Jag vet… Det verkar som att lagret börjar ta slut, svarade hon. De prioriterar barnfamiljerna.
– Så klart de gör, svarade jag bittert.
Elin tittade på mig med en frågande blick.
– Det är så frustrerande bara. Varför straffas vi för att vi inte har några barn?
– Jag tycker att det känns som att alla straffas, svarade hon och pekade ut genom fönstret.
– Jo, förvisso… Guds hand slår över oss alla, men mer över oss än andra verkar det som.
Hon gav ifrån sig ett skratt.
– Du, Job. Har du gått och blivit troende medan jag var borta?
– Ja, det låter nästan så, sade jag och kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett leende. Men hur kan man inte bli det när man tittar ut? När man ser träden glittra där det en gång fanns en horisont, det rödgula skimret som långsamt närmar sig. Om, eller rättare sagt när, elden kommer hit – då måste vi fly, som två harar. Vi kan springa och hoppas på att infernot inte hinner ikapp oss, men…
Elins blå, nästan antracitgrå ögon glänste i taklampans varmgula sken. Hennes hår hade blivit burrigt under huvan.
– Men?
– Men, utan masker, fortsatte jag, kommer vi inte hinna längre än till stadsgränsen förrän vi säckar ihop, våra lungor svartmålade av sot.
– Så muntert… mumlade hon.
Men jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon förstod. Vi stod tysta, hennes blick fixerad på världen där utanför rutan.
– Vad tänker du på? frågade jag efter en stund.
Små pärlor av svett rann nedför hennes kinder.
– Jag undrar om det brinner lika mycket i helvetet, viskade hon.
Medan vi iakttog hären i fjärran, som marscherade mot oss med glödande fanor, ljöd plötsligt en hög signal utanför huset. Jag vände mig mot Elin och såg in i hennes uppspärrade ögon, men det var inte längre Elin som stod där – utan en hare.
– Jag tror att vi redan är där.
