Till Framtiden

Av Tim Landmark

Mossa som frasar, under lyckliga fotsteg
kronor som svajar, I vindens lek
där i gläntan där du lever kvar.
Minnena ifrån då,
stämmer inte nu.

Nu är allting så grått, så dystert
ironi, borde mitt liv heta
hur kunde den glada jag förtvina
in i mitt nu ljuva bitterbleka

Där problem upplevs som stora
pension
relation
depression
mynnar ut tyst i gapet, det hela stora

ord man som liten inte ska kunna
krig
svält
invasion
dessa ord väger tunga
är det vårt fel, vi, de unga?

Det gör ont

I och med detta
har vi medmänniskor,
som röstar på partier
utan hjärta.
Livet är svart och vitt,
vill de att vi ska tänka
vi och dom och aldrig oss
för det är lättare att stjälpa
än att hjälpa

Men det är vi med de tyngsta av hjärtan
som kämpar och låtar alla barn se gläntan
för det är vad vi fick
kärlek utan hämning

Så tänk, snälla, jag ber
tänk med mer,
mer än missnöje
mer än hat
mer än det lätta
lär dig av dåtiden
lev i nutiden
men framför allt, tänk, på framtiden.
på hur du kan påverka den.

Kära Rebecka!

Av Filip Pontelius

Kära Rebecka! 

Tack för ditt brev. Vilka otroliga saker du får se så långt hemifrån. Att Partiet ens lät dig resa är för mig en gåta som aldrig lär få sitt svar. Men vad menar du med att de är så mörka där? Är de väldigt solbrända, eller föds de så? Jag hörde att det fanns många sådana här också. Alltså, för länge sedan. Innan den mörka tiden. 

Här fortsätter i alla fall livet som vanligt. Man jobbar på som vanligt, bor tillsammans och hjälps åt för att få allt att gå ihop. De få tåg som fortfarande går är så överfulla att de allra flesta av oss aldrig lyckas nå utanför zonerna. Annars hade det varit kul att hälsa på dig nån gång. Fast varför ska man resa en massa för nöjes skull? Vi måste ju tänka på utsläppen. 

Hemma rullar det mesta på i maklig takt. Jag är kvar på rekond-avdelningen, lilla Ester är redan två, och Gustav har just börjat i förskolan. Snart bör vi få veta om vi ska ha ett till. Sen är det visserligen bara var tionde kvinna som blir tilldelad ett tredje barn, så man kan ju alltid hoppas. 

Förresten så är det en sak som inte är som du minns det. Du vet Jonas, min tillförordnade? Han hade hittat farmors gamla skolbok på vinden och tog med den till jobbet för att lära barnen om exotiska frukter. Plötsligt fick alla föräldrar frågor om hur en ”apelsin” smakar, och varför ”bananer” ser så roliga ut. Det var dumt, så klart. För ingen har ju smakat på eller ens sett sådant sedan fruktimporten prioriterades bort. Och det man inte känner till, det saknar man inte heller. 

Så nu får inte Gustav sin far som lärare nästa år, men det är han nog bara glad över. Istället har Jonas sats på att reparera den gamla gränsmuren, den från den mörka tiden. Lite ironiskt ändå, eller hur? Hur det som förr användes för att hålla andra ute nu används för att hålla oss inne. Men det finns väl en anledning till det, precis som med allt annat som Partiet gör. 

Då jag misstänker att mitt brev inte kommer att nå dig oläst, så väljer jag att avsluta det här. Ta hand om dig, käraste Rebecka, och skriv snart igen. 

För evigt din,
Lovisa 

Framtidstro

Av May Hallsten     

Att tänka framåt
Tid ska komma
Ett steg i taget
Korta steg, långa steg
Sjumilakliv
En ny dag gryr sakta
Det ljusnar i mörkret
Ett litet frö som får gro i vattnad och näringsrik jord
Det växer och växer och växer
Kärleksfulla händer som varsamt smeker din hud
Här finns bara nu – inget före och inget efter
Bara nu, bara vi, bara du och jag.

Tiden kommer ikapp oss
Kan inte springa ifrån livet
Måste möta det varje dag
Se mig i spegeln på väggen
Tänk framåt – det ordnar sig
Vill tänka stort
Drömma, planera, fundera
Läser tidningen
Krig, klimat, terror, pandemi
Eländes elände
Vi måste leva på hoppet
Hoppet som aldrig överger oss
Hoppet om ljuset som lyser i mörkret
Hoppet som än en gång övertygar oss om att det finns en framtid
En ljus framtid för dig och mig
Den börjar idag om du vill vara med
Le mot alla du möter
Känn tacksamhet för de små tingen som finns runt omkring oss
Du kan känna vinden i ditt ansikte
Se solen bryta fram på himlen
Höra åskans mullrande som drar förbi
Känna doften av liljekonvalj
Smaka på en underbar gulaschsoppa
Ge en medmänniska ditt stöd
Som ringar på vattnet kan du sprida glädje och hopp
Börja bygga en bättre värld och en ljus framtid.
Det handlar om framtidstro.

En värld klädd i sorgflor

Av Fredrik Siwmark Carlsson

Röken låg som ett sorgflor över världen, så tjock att det var omöjligt att skilja marken från himlen. Det enda som syntes var björkarnas förkolnade silhuetter, små uppbrunna tändstickor som stack upp här och var. Någonstans i rökens epicentrum, några kilometer därifrån, låg floden där vi lekte som barn. En gång i tiden så klar och levande, nu blott en slingrande svärta. Vi kallade den för Styx, eftersom det inte längre gick att komma över den utan att hoppa på Charons fördömda färja. 

Ett knarr hördes från hallen, och kort därefter smällde ytterdörren igen. Luften som yrde in i huset var grumlig och luktade tjära. Just innanför dörren såg jag Elin klä av sig sin militärgröna parkas.

– Hur gick det?

– Okej, svarade hon när hon fått av sig sin mask. Jag fick tag i några förband och en dunk med vatten. Lite bröd, men inte så mycket. Det räcker ett par dagar om vi är sparsamma.

– Masker då?

Hon skakade på huvudet. 

– M-men, vi har ju knappt några kvar? 

– Jag vet… Det verkar som att lagret börjar ta slut, svarade hon. De prioriterar barnfamiljerna.

– Så klart de gör, svarade jag bittert.

Elin tittade på mig med en frågande blick.

– Det är så frustrerande bara. Varför straffas vi för att vi inte har några barn?

– Jag tycker att det känns som att alla straffas, svarade hon och pekade ut genom fönstret. 

– Jo, förvisso… Guds hand slår över oss alla, men mer över oss än andra verkar det som. 

Hon gav ifrån sig ett skratt. 

– Du, Job. Har du gått och blivit troende medan jag var borta?

– Ja, det låter nästan så, sade jag och kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett leende. Men hur kan man inte bli det när man tittar ut? När man ser träden glittra där det en gång fanns en horisont, det rödgula skimret som långsamt närmar sig. Om, eller rättare sagt när, elden kommer hit – då måste vi fly, som två harar. Vi kan springa och hoppas på att infernot inte hinner ikapp oss, men… 

Elins blå, nästan antracitgrå ögon glänste i taklampans varmgula sken. Hennes hår hade blivit burrigt under huvan.

– Men?

– Men, utan masker, fortsatte jag, kommer vi inte hinna längre än till stadsgränsen förrän vi säckar ihop, våra lungor svartmålade av sot. 

– Så muntert… mumlade hon. 

Men jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon förstod. Vi stod tysta, hennes blick fixerad på världen där utanför rutan.

– Vad tänker du på? frågade jag efter en stund.

Små pärlor av svett rann nedför hennes kinder. 

– Jag undrar om det brinner lika mycket i helvetet, viskade hon.

Medan vi iakttog hären i fjärran, som marscherade mot oss med glödande fanor, ljöd plötsligt en hög signal utanför huset. Jag vände mig mot Elin och såg in i hennes uppspärrade ögon, men det var inte längre Elin som stod där – utan en hare.

– Jag tror att vi redan är där.

Att skola för en grön framtid

Av Anders Garpelin 

Den blå Volvon stannar till utanför Gröna skolan och Minna hoppar ur. Hon vinkar åt mamma som kör i väg. Egentligen ligger Fältskolan bara 300 meter från hemmet, men föräldrarna är nöjda att de valde Gröna skolan på andra sidan stan, även om det är lite bökigt att hinna köra och hämta dottern. Minnas kompis Hanna som också börjat ettan väntar vid grinden. Hanna pekar stolt på den gröna flaggan: 

– Idag är det tävling! Vårt lag vinner, eller hur?

Minna verkar uppåt: 

– Klart vi gör! Det gäller att sortera sopor rätt? Vi är supermiljöhjältarna, eller hur! 

Minna och Hanna har lärt allt om kretsloppet i naturen och att sortera skräp på rätt sätt. Deras lärare har berättat att de fostras till att bli miljöhjältar. På skolan talas ofta om hållbart lärande, hållbar utveckling och en hållbar framtid. 

***
Efter tävlingen senare samma dag samlas lärarna i lärarrummet.

Rektorn: 

– Vår skola har som vi alla vet ambitionen att vara en grön skola som utbildar för ekologisk, social och ekonomisk balans. Idag ska vi höra hur väl vi lyckas med detta. 

Rektorn vänder sig nu till en åldersrik gäst: 

– Det här är Charlie! Det är hans förtjänst att jag blev lärare. Han var min handledare och är en man med stor integritet. Jag har bett honom titta på hur vi uppfyller våra gröna mål. Klarar vi vår ambition, att utbilda för ekologisk, social och ekonomisk balans? Vi vill ju inte riskera att äventyra våra barns framtid! Vi lyssnar noga till vad Charlie har att säga. 

Charlie reser sig och möter kollegiet: 

– Som den gamle man jag är så är min första reflektion: Jämfört med om alla skolor skulle vara gröna skolor, så tror jag att det skulle ha större positiv inverkan på miljön om vi skrotade systemet med friskolor.  Men, om sanningen ska fram så har jag fuskat lite! Jag tog hjälp av ett av min bror Olofs barnbarn. Hon har just gått ut gymnasiet och är kunnig i miljöfrågor. Hon skickade med tre frågor till er. 

– Den första: Hur har elever och lärare tagit sig till skolan idag? Den andra: Hur mycket har elever och lärare flugit under det senaste året? Den tredje: Hur ser skolans matsedel ut? 

– Utsläppen från transporter såväl som utsläppen från köttproduktionen är avgörande frågor för att det ska gå att klara klimatkrisen. Även transporterna av livsmedel till skolan liksom svinnet från skolmatsalen är viktiga frågor att hantera. 

– För att vara en hållbar skola som utbildar för våra barns framtid behöver skolan arbeta med dessa större frågor. Först då kan skolan vara värdig att hissa sin gröna flagga. Det menar i alla fall Olofs barnbarn. 

Rektorn verkar mållös men hämtar sig: 

– Som jag sa, Charlie är en man med stor integritet och skulle inte hålla inne med det han menar krävs för att inte grusa framtiden för våra barn. Kära kollegium! Jag tror att vi behöver ta till oss Charlies synpunkter och vara beredda att kritiskt granska våra målsättningar. Vi vill ju utbilda för en hållbar framtid för våra barn. 

Charlie tar ordet:
– Jag glömde att nämna att Olofs barnbarn heter Greta. 

Albatrossen

Av Ingrid Winblad

Albatrossens framtid

Likt stormfågeln på stela vingar
svävar runt södra polen
vilande i uppvindar

är jag fri

Märkringen  runt  min fot har
fallit av, det ting som tyngde,
definierade, sorterade mig

ifrån mitt jag

*

Så utomordentligt korkat
 – en torpartös från Värmland, 
daglönarens dotter
vill bli fri

Undersköterska, lönnfet, ensam
morsa vill bli fri – låg lön.
låg status, nej fria
det är ju vi

Vi i villa, lugna, stilla
koll på markörer  
buffert på banken
 vi är fria vi

*

1000 meter djupt är mitt hav
när jag störtar ner 
snappar en bläckfisk 
och vågens vindvirvlar 

för mig upp igen

Glida nära, vila högt, värdigt
seglande mot vinden
vad är väl starka stormar 

jag svävar lugnt

*

Vi är högst på näringstrappan
av egen kraft slog vi oss hit
vad vi behöver det tar vi
så är lagen

Originalet det är vi Ni Andra 
ni är ni – inte som vi, det har 
vi bestämt, vi med media
i vår makt

*

Jag är framme, jag är hemma
jag är fri
i mitt nu

*

Så mainstream, så mindful
helt rätt i tiden, skriv en bok
ge en kurs, eller varför inte
poesi

*

Vara framme, sitta hemma
nu och nu och nu
samma vindar, samma hav

Vid femte rundan
runt södra polen 
är jag himlaless

Ner på karga klippan med
De Mina, vagga tungt
bita hårt, skria vasst

vet att stupet nära

Där uppvindar åter
lyfter mig 
till mitt 

jag

En trappa av drömmar

Rickard Lindroth

”Fick du lära dig nåt vettigt idag?” sa morfar.

Skorpsmulorna sprutade ut ur munnen när han talade. Hans läppar var som två sladdriga gardiner som vägrade täppa igen springan.

Han frågar varje gång om jag ’lärt mig nåt vettigt’. När jag sedan berättar vad vi gjorde i skolan verkar han alltid missnöjd. Ibland nästan ledsen.

”Idag skulle vi rita vad vi kommer att göra i framtiden.”

”Framtiden?” väste han. ”Dumheter.”

”Varför det? Det var roligt ju!”

”Därför att framtiden inte existerar. Det vet du väl?”

”Varför?”

”För att den alltid ligger f-r-a-m-för oss. Det är därför det heter f-r-a-m-tiden.”

”Men den kan väl finnas ändå? Du finns ju, och du sitter ju f-r-a-m-för mig.”

”Hörru du, skitunge, lyssna nu noggrant på mig. Framtiden är inget annat än en idé som innehåller alla tänkbara möjligheter. Och möjligheter existerar inte annat än i ditt huvud.” Han tryckte sitt pekfinger mot min panna. ”Därför kan framtiden inte heller existera. Vad framtiden bjuder på är det ingen som vet. Det går heller inte att veta. Naturen är i grund och botten indeterministisk förstår du. Det är därför somliga känner ångest inför den, andra längtan, ytterligare andra rädsla, eller oro, nervositet, stress, lugn, ro… Framtiden kan faktiskt beskrivas med vad fan som helst. Vad just du känner inför den beror på vilken möjlighet just du fäst dig vid. Hör du vad jag säger pojk?”

”Mhm…”

Jag hörde inte allt han sa. Det krasade så högt i huvudet när jag tuggade på skorpan. Men ville inte göra honom ledsen. Oftast så förstår jag inte allt han säger, men jag gillar ändå att lyssna på honom när han berättar saker. Morfar kan allt.

”Vad betyder indätteministisk?”

”Att det inte går att vara säker på någonting här i världen.”

”Är du säker på det?”

Morfar kisade på mig och slutade röra om i kaffet.

”Jajamän, det kan du skriva opp att jag är.”

Jag kom sedan att tänka på min födelsedag som är om 13 dagar. Då blir jag åtta. Ett jämnt tal. Jag vill ha ett bibliotek precis som morfar så jag kan bli lika smart som han. Jag vill få alla världens böcker i födelsedagspresent. Undra om man kan stapla dem som en trappa ända upp till månen?

”I framtiden kommer jag att vara äldre än vad jag är idag, det är jag helt säker på,” sa jag.

Morfar grymtade.

”Annat vore konstigt.”

”Men hur kan jag veta det morfar, om framtiden är indätteministisk?

Han grep tag i skorppåsen och klämde ihop den så våldsamt att det prasslande ljudet fick mig att hoppa till.

”Du är en klok pojk du. Det kommer nog gå bra för dig ska du se,” sa han och ruskade om håret på mig.

Jag pustade ut. Morfar är egentligen snäll. Han är nog mest bara ledsen, och kanske känner sig lite ensam sedan mormor dog.

”Vad ritade du för nånting då?” ropade han med huvudet gömt bakom skafferidörren.

”En stuga på månen,” sa jag och drömde mig bort. Och kände hur hjärtats sprudlande energi fick mina läppar att fastna i ett leende.

Framtiden talar

Av Svante S

Ge fan i det där.Jag vet att du har sagt att du ska plantera nya fräscha träd i oklanderliga rader. Med samma räta rader och rutor du försöker ordna och få kontroll på mej. Jag har sett din självsäkra och trygga uppsyn när du petat in ännu en aktivitet i det redan fulla rutnätet av veckor, dagar och timmar du så ordnat försöker att dela upp mej i. Din känsla av att du tror att du äger mej på samma sätt som du du tror att du äger den där marken med alla träden. Jag roas av hur lite du vågar lämna öppet till mej. Jag tänker att jag har ju ändå varit med ett tag så lite tillit kunde du ha. Du är så söt när du inte kan lämna vädret, lyckan, kärleken eller ens räntan till mej. Med vilket tålamod du uppfinner nya sätt och verktyg bara för att gissa nästa gång jag råkar hosta ur mej en jordbävning eller två. Jag gillar dej för det.

Men du. Den där senaste spottloskan av koldioxid och annat skit du skickat på mej var väl ändå onödigt? Nog för att jag sett värre. Och visst, jag kan spotta tillbaka (som du kanske noterat). Men jag kan också lacka ur och då får du dra dragkedjan hela vägen upp på din fjällräven-jacka.

Jag lovar att ge dej lite överraskningar, riktiga sådana där skrällar faktiskt. Men sen du kom har det varit lite fullt upp så snälla, ge mej en sekund av egentid först. Lyssna noga nästa gång du hör vinden vina i kronan på den där ensamma tallen du lämnade kvar så ska du höra ett vänligt men bestämt viskande. Shut the fuck up!

Olivia

Av Per-Inge Lidén

Ett lätt regn föll över kyrkogården vid Stavnäs kyrka. Hon väntade utanför. Ville inte bli sedd. Höll på att halka ner i graven. Den gamles namn på framsidan av gravstenen. Och ett kors – 2059. Tänk att han blev hundra år den gamle politikern. Hon tog ficklampan och lyste på baksidan av stenen. En återanvänd gravsten. Så passande. Hon log.  

Kyrkporten öppnades. Den gamle bars ut. Kistan sänktes. Olivias sjal täckte henne. Hon gick fram. Såg ner i det svarta djupet. Kastade en ros hon köpt igår, såg upp, drog av sig sjalen. Såg sig omkring. Det gick ett sus genom de församlade. 

Den norske sergeanten vid hennes sida såg sig oroligt omkring. Följde deltagarnas rörelser. Grupperade i en ring fanns hennes 12 soldater utposterade. Väl beväpnade. De bästa. Man hade sökt igenom alla begravningsgäster. Undersökt omgivningarna. Lugnt. Men himlen bar på mörka moln. Stilleståndslinjen gick från Borgvik och rakt genom Värmeln några kilometer österut. 

Kyrkan låg numera på en ö. Endast den upphöjda vägen utgjorde en smal landremsa genom de översvämmade åkrarna. Det var ingenting mot regionens huvudstad där de nedgångna husen var omgivna av vatten från det stigande Vänerhavet. 

Det var nu tio år sen statskuppen. De flesta med fel hudfärg hade redan lämnat landet för att flytta västerut. Mot friheten i Norge. I Sverige hade den gamla rasideologin från Uppsala lyfts upp till statsideologi. När miljontals människor flydde norrut undan torka och översvämningar nere på kontinenten blev trycket för stort. Regeringen utlyste först undantagstillstånd. Året därpå ställdes valet in. Gränsen mot kontinenten vaktades av militär med kulsprutor. Man sköt mot båtar som försökte komma över till Skånes stränder. Och man hade slutat att plocka upp liken. 

Svensk militär hade i stort sett varit lojal mot den nya statsledningen. Utom Värmlands hemvärn. Svaret hade varit brutalt. Kriget blodigt – men hemvärnet hade gjort hårt motstånd. Och hjälpen hade kommit snabbt. Norge hade ställt sig bakom hemvärnet och bidragit med såväl vapen som soldater. Runt Värmeln hade det stabiliserat sig. På den västra sidan vajade nu den gamla unionsflaggan och på den andra den svenska. Som fått en helt ny innebörd. 

Olivia nickade mot Hannah, sergeanten. Det var dags att återvända till högkvarteret i Glaskogen. Igår hade hon vandrat på Karl Johann. Sett blandningen av människor. Andats demokrati. Mött Norges överbefälhavare och statsminister. Fått löften med sig om mer stöd. En månad kvar till den stora motoffensiven. I natt skulle hon berätta för staben.  

De gick mot båten som låg och väntade. Månen kom fram mellan skyarna. Elmotorn spann tyst. Hon såg att Hannah spanade oroligt efter svenskt stridsflyg. Där slutade allt.

Olivia vaknade kallsvettig. Försökte resa sig.  Såg på klockan. Kommunstyrelse idag. Hon skulle presentera rapporten om hur man lyckats. Ett klimatneutralt Karlstad till i år – 2030. Hon vände sig om. Gick i morgonlinnet mot duschen. Ett leende spred sig på hennes läppar.    

Variationer på det som komma skall

Av Lars Guttorp

I några hundratusen kilometer i timmen, en alldeles lagom marschfart om du råkar vara lite damm utslungat från en exploderande stjärna, fortsätter färden rakt fram. Rakt fram, hela tiden rakt fram. En storslagen resa, en hissnande hastighet med ett evigt svart hav som fond. Men, även det storslagna i att vara stjärndamm som oerhört fort färdas mot universums ytterkant klingar så småningom av. Det är nog det där med att aldrig någonsin komma fram. Det kan ju lägga lite sordin på vilken resplan som helst. Kanske är samtidigt fördelen med att vara just lite damm utslungat från en exploderande stjärna att när man inte belastas av ett medvetande, då är det varken resan eller målet som gör mödan värd.

Takten är något makligare när en helt annan samling partiklar med viss möda reser sig ur en väl insutten fåtölj. Höstmörkret slukar själviskt alltmer ljus och hopp, målar världen utanför i mörkblått och är inte det minsta subtilt i sin ödesmättade symbolik. I förmiddagsljuset var det lättare. Lättare att låtsas som att framtiden är något som komma skall, inte något som en gång i tiden kunde fyllas med vad som helst. Förvisso var det väl precis det som blev fallet. Den fylldes med lite vad som helst. Om bara vad som helst nu hade varit lite mer likt det som var vad som helst då, så vore det kanske lättare att bära minnet av den framtiden. När ljuset nu gett vika, redan på eftermiddagen, då går det inte att fly tyngden av det kommande mörkret.

På andra sidan fönsterrutan stirrar rörsångaren tillbaka. Samma tacksamma blick vid fröpåsen som varenda kväll hela hösten.

”Borde inte du redan vara söder om Sahara vid det här laget?”

Kanske har den resfeber. Eller inte lust? Möjligtvis har den inte läst Svenskt Fågellexikon och lärt sig veta hut. Hur som helst sitter den där nu och koketterar. Skryter och prålar med sin fullständiga frihet. Inte f-n tänker den flyga tiotusen kilometer rakt fram, hela tiden rakt fram, bara för att andra gör det! Den gör vad den vill med sitt liv, fyller det med vad som helst. Stannar om den vill! Seder och förväntningar är för mesar!

”Gör det! Stanna!”

Nästa kväll är fröpåsen fylld men persiennen lämnad nere. Det känns bättre så. På andra sidan av den råder fortfarande den totala friheten.