Inkomna bidrag 2023

Av Ulrika Grenegård

Så höjer sig stormen ur havet.
Fram stiger forntidens hjältar,
manade av skallande rop.
Stöveltrampen.
Tomma städer.
Döda ögon.
Stenansikten.
Blodet.
Det kväljande, pulserande.

I mörkret sliter skuggorna sina band.
Marken rämnar.
Genom gränderna springer nattdjuren.
Skällande, gläfsande, galna av hunger.

Ett barn gråter utan att höras.
En kvinna skriker rakt in i den kalla jordens hjärta.
Dörrarna till de heligaste rummen stängs.
Porten till underjorden öppnas.
Ännu en gång.

Bålen tänds.
Stanken av bränt kött.
Lågor som slickar huden.
Röken stiger mot himmelens järn.

En värld i trasor.
Tystad gråt och sönderslitna strupar.
Vässade spjut och sömnlösa nätter.
Boskap och människor flyter genom hettan.
Konturlösa.
Sanden kryper in i.
Slipar.
Betraktarnas bortvända blickar.

Tecknen jag inte ville förstå.
Här är de.
Tunga, mättade, oåterkalleliga.
Sanden skaver i ögonen,
men blicken tvingas utåt.
Det gör ont.
Ont att se.
Ändå måste jag.

Ensam i valet om frihet.
Fri att vända mig bort eller till.
Fri att förneka eller bejaka.
Och jag sänker mitt ansikte mot den blanka ytan.
Källans vatten.

Genom glittertandade trådar ser jag:
De glömda orden, väven, berättelserna.
Varligt griper jag efter dem.
Först glider de undan.
Skygga, rädda.
Grumliga, flämtande.
Men de finns.
In i min kupade hand letar de sig.
Lägger sig till rätta.
Sakta läggs ord till ord.
Sväller.
Växer.
Formas.
Formar.
Till förändring.

 Av Håkan Jäder                                 

finns den, når vi dit? Kommer vi se den, få uppleva den,

Inte för mig tack, jag är klar, jag har gjort mitt
‘färdig med fuffens’ som Harry Potter sa..
Jag läste den högt två gånger för mina barn, hela serien, sex böcker,
först för två av dom, sen hade ju dom en lillasyrra som varit för liten första gången,
så då var det bara börja om, läsa en gång till.

Dom är stora nu, dom små, lever egna liv, men dom är ändå bara i början av det,
livet alltså,
dom hoppas på att det finns en framtid, dom vill ha det, räknar med det, 
dom är värda det,
men…
finns den? Blir den av?
när jag skriver detta tror jag inte längre på det, på den,
jag känner mig uppgiven, 
inte för att jag är gammal och har en kropp som börjar svikta, som vill sätta sig ner ett tag, vill vila, som känner att nu räcker det väl.
Men dom unga,
dom unga vuxna, barnen, barnbarnen…
finns det hopp?
Tror ni det? Det skulle glädja mig att höra att ni gör det, att ni har det, hopp.

Att ni tror att det finns hopp, att det kommer ordna sig,
Säg att ni tror det, säg att ni har hopp, 
säg det högt, 
säg att ni tror att krigen kommer ta slut, att skjutandet kommer att ta slut, att vårt lilla klot på något sätt kommer att överleva alla infektioner som skadar henne, som skadar haven, som skadar henne invärtes, hennes hud är täckt av saker hon inte vill ha på sig, som kliar, som gör henne sjuk.

i 50 år, alltså sen jag var ung, i början av livet, har jag protesterat mot orättvisor, mot krig, mot kärnkraft och miljöförstöring mm,
som att stå på en sandstrand  med hink och spade och försöka stoppa havsvågen från att förstöra det vi byggt, det vi tycker är fint, det vi vill ha kvar,
men när vågen återvänder är allt väck. 

Ja jag vet,  jag hör själv hur jag låter, ber om ursäkt för min uppgivna och en aning pessimistiska inställning till detta med framtiden, 
men det är så jag känner.
Sen läste jag att inom några år kommer människan att kanske kunna leva i 120 år,
120 år! Herregud, då skulle jag alltså ha nästan 50 år kvar…
fasar för blotta tanken..

‘Å den ljusnande framtid är vår’, sjungs det i studentsången varje vår,
hoppas dom får rätt.
Det gör jag verkligen, 
men..
jag är rädd …

Tack för kaffet, jag hoppar över påtår.

Carina Burman Frödén

Framtiden känns som en begynnande storm, en storm som antingen förändrar eller förintar mänskligheten. Det våld och den grymhet människor utsätter andra människor för kan bara stoppas eller minskas av att världens alla ledare vill ha en fredlig värld, där alla hjälper varandra istället för att stjälpa. 

Jordens framtida beboelighet bygger på hur vi i möjligaste mån kan hjälpas åt världen över med att minska vår påverkan på miljön vi ska leva i. Egoismen behöver bytas ut mot samverkan och omtanke alla människor emellan. Det låter som ett ouppnåeligt mål, vilket det säkert också är men om alla kunde tänka likadant så fanns en chans.

Det går inte att följa läran ”lev här och nu” eftersom vi har efterkommande barn, barnbarn och barnbarnsbarn att ta hänsyn till. De har också rätt till en värld att leva vidare i.

För en säkrare, renare och bättre värld, behöver de flesta av oss människor göra stora livsstilsförändringar och med det uppoffringar för att skapa det samhälle vi alla vill känna oss trygga i och även skapa en värld som är välkomnande för alla, både människor, djur och natur. 

Av Meja Högefjord

Tåget rullade in på stationen. Den var nästan tom på människor. Det var ganska mörkt ute och några få gatlampor lyste upp den lilla stationen. En stor skylt visade att jag hade kommit fram till C B distriktet. Det betydde att jag hade jobbat hårt och fått högre betyg. Jag hade blivit bättre än alla andra som sa att jag var dålig. Nu hade jag lämnat allt gammalt ifrån mig, mobbarna och de dåliga lärarna som hade begått övergrepp på vissa tjejer. Inklusive mig. Tidigare hade jag bott ensam utan föräldrar eller syskon i distriktet med barn som hade E i betyg. Jag skulle få en uppgradering från min gamla studentlägenhet till en internatskola med bra rum.

Jag skulle bo med en tjej som hette Lilly. Hon skulle möta mig på stationen. Jag hade en bild på henne och letade bland de få personer som stod på stationen. Jag såg henne stå bara några meter bort från tåget. Hon hade ett paraply i handen och log stort. 

– Hej! Jag är My, Sa jag

– Hej, jag är Lilly. Trevligt att träffas! Vi skakade hand och började gå mot skolan som bara låg några kvarter bort. Lilly pratade på om hur bra lärarna och eleverna var och om att alla elever skulle få nobelpris någon dag, annars skulle de inte klara av utbildningen och få ett bra jobb. Det skrämde mig. Jag skulle aldrig få ett nobelpris!

Vi gick förbi träd och mörka gränder och höga skyskrapor med AI genererade bilder av folk från lägre distrikt som såg förfärliga ut. Så hade inte vi i E distriktet sett ut! Det kom upp en text där det stod ”Jobba bra så slipper du dem!”. 

– De här skyskraporna är nästan vintage! De hade såna coola skyskrapor i typ Tokyo och såna städer för så många år sedan! De fanns INNAN chat GPT! Lilly började skratta högt och jag med. 

– Det är en sak som du måste veta om du ska bo här! Jag vände bort blicken från skyskraporna och tittade på henne. Hon tittade allvarligt på mig. Men innan hon hann fortsätta, hörde jag ett högt ljud. Lilly tog tag i min hand och började springa fort. En smärta genomfördes i min axel och jag ramlade. Lilly slet och drog i mig bort mot en gränd upplyst av olika skyskrapor och reklamgrejer. 

– Det skjuts mycket här. Vi får inte vara ute efter klockan sex. Jag fick undantag för att vara ute senare idag. Om du kan så ställ dig upp så går vi till skolan och ber om hjälp. Jag nickade men kunde knappt resa mig upp. Med gemensamma krafter fick hon upp mig och vi sprang mot den vackraste byggnad jag någonsin hade sett! Lilly öppnade dörrarna och vi kom in till en stor vacker sal. Vissa elever var i salen och stirrade på oss när vi gick in. 

Lilly gick mot en annan dörr och öppnade den. Bakom dörren fanns det ett vitt rum, en sjuksal. En robot, som såg ut som en människa, kom fram till oss och tryckte in en spruta i min arm, tog ut kulan försiktigt och lindade ett bandage runt min arm. Lilly släppte försiktigt greppet om mig. 

– Var försiktig i framtiden. Kom, vi går och dricker lite te. Sa Lilly, hennes leende var tillbaka.

– Okej. Sa jag förbluffad och omtumlad.

Av Camilla Johnsson

Det var den sista solnedgången som fick hennes tårar att skimra i rött. Den rödsprängda himlen fläckade ner hennes blöta kinder när hon frenetiskt blinkade bort de tårar som hon inte tänkte låta födas. 

Hennes mamma hade sagt att hon skulle vara försiktig – att hon skulle akta sig för ljuset. Och trots att hon sett solen stiga varje morgon – och känt dess värme mot sin bara hud – så kunde hon inte begripa hur man kunde kalla det för ljus när mörkret lurade i varje andetag. 

Den aska som färgat av sig på hennes skor – som en gång varit vita – var en makaber blandning av liv och död. För inte så länge sedan hade den varit bärare av bankande hjärtan och växande grönska. 

Förut hade hela världen stått i brand och allt som fanns kvar nu gick i gråskala – allt utom solnedgången och den cocktail av tårar som för länge sedan torkat på hennes kinder. 

Hon var grå hon med; grå ögon, grå hud och grått hår som slingrade sig som ormar runt hennes huvud. Det värsta var att även hennes tankar var grå – de få tillfällen hon mindes lukter eller färger smulades de genast sönder till en grå dimma och lämnade värkande sår djupt inuti hennes gråa själ. 

Det var tydligt att hon var ensam kvar, men det var inte ensamheten som plågade henne mest – det var känslan av att få se färger igen och samtidigt veta att hoppet alltid väcks precis innan vemodet tar över. 

Hon drog varsamt sina händer genom askan. Begravde dem i resterna av det levande och förde dem sedan till sitt ansikte. Hon smorde in varje centimeter av det tills hon skapat en förrädisk mask av död. När hon gick över till skuggorna ville hon se ut som en av dem. 

Det skulle snart bli helt mörkt. Bara en smal rand av röd himmel fanns kvar och det var det sista fragment av färg hon någonsin skulle se. Hon trodde att hon fortfarande kunde föreställa sig lövens färger om hösten men lukten av grönska hade försvunnit helt. 

Hon satte sig ned i askan som en gång varit ståtliga träd, bugande blommor, porlande bäckar, leende själar och knarrande golv i trygga hem. Där satt hon tills det röda på himlen försvann och mörkret drog in henne i sin kravlösa famn.

I dödsögonblicket blundade hon hårt och lyckades frammana en svag bild av den sista solnedgången innan allt blev svart i stället för grått. 

Av Jenny Skönrot

Under gårdagen hade de stannat till där och köpt en pizza. Det var en liten kiosk, med pytteliten plats för en person bakom kassan och max två kunder framför. Ändå lyckades man på något vänster grädda pizzor där bakom. Ögonen blev stora som pannbiffar. Imponerande, tänkte hon. Det var en gammal kiosk som stått där sedan 50-talet, berättade han. De svartvita fotona vid dörren bevisade detta. Den såg nästan exakt likadan ut nu. Häftigt, tänkte hon. En k-märkt kioskpizzeria. Kanske den enda i landet? 

Det var oktober där utanför köksfönstret. Det trollska morgondiset en bit ovanför marken och alla färgerna avslöjade årstiden. Hon öppnade fönstret, tog några andetag. Lät den krispiga höstluften nå ända in till lungornas innersta rum. Det värkte till en millisekund i hjärtat av all naturlig skönhet framför henne. De gula löven stod i bjärt kontrast mot de mörka tallarna i bakgrunden. Med nöd och näppe letade sig de svaga solstrålarna fram mellan träden till hennes ögonfransar. När hon kisade bildade alla regnbågens färger fina mönster på näthinnan. Hon tog en klunk kaffe till och betraktade den handknutna ryamattan hon ärvt av farföräldrarna. Den var vacker i sin blå nyans trots några kaffefläckar och måste ha tagit tid att göra. Andra hade tyckt den var för gammal. För ful. Inte hon. 

There’s beauty in the ugly. Hon skrev ner orden med rött bläck på en lapp och satte den på kylskåpet under en orimligt färgglad souvenirmagnet från Barcelona. Den gamla kioskpizzerian dök upp i tankarna och hon blev glad. Att man inte bara skövlade allt gammalt som blivit fult eller kantstött gjorde henne hoppfull. Kläder brukade hon förnya genom att t ex sy på något hjärta istället för att slänga. Sparar du så gamla kläder?! Hennes faster lät provocerad när hon syftade på hennes blommiga midsommarklänning som hon av tradition burit varje år sedan Berlinmuren föll. Visst, den hade några år på nacken nu, men det var ju en synnerligen fin klänning. Slänga den? Aldrig! Det var 23 år in i millenniet och trots läskiga klimathot och obstinata Greta-rörelser slängde man fortfarande fullt fungerande prylar på tippen. Det borde vara böter på det. Särskilt när man renoverade köket för fjärde gången, av uttråkning och i brist på andra gemensamma aktiviteter som höll ihop äktenskapet. Pengarna borde gå oavkortat till Naturskyddsföreningen. 

Ibland kände hon sig som en kvarleva från en svunnen tid med sina köksluckor från 50-talet. Det paradoxala var att samma människor som påpekade hur hemtrevligt det var hos henne slängde ut sina egna gamla, personliga kök. Hon förstod sig inte på människor. Lappens budskap var hennes mantra och hon visste att den, där den satt väl synlig på kylskåpet, även skulle väcka tankar hos de som hälsade på. Kanske hon på så sätt lyckades så ett frö i deras medvetande om det vackra i det fula. Det skulle bli diskussioner och hon skulle behöva försvara varför hon valt att vara bakåtsträvare. Några skulle köpa hennes resonemang kring att vi måste värna naturens resurser. Och det är precis så vi förändrar världen. I små, små steg. Kanske t o m en handskriven lapp på ett kylskåp kan starta en estetisk revolution, vem vet.

Av Alexander Mihlzén

Den här texten är till dig
Du som aldrig fick finnas till
Du som kunde ha varit en snarlik avbild av mig själv
Du som hade varit mitt kött och blod och hela mänsklighetens mikroplaster

Jag väntade på dig
Att få ta emot dig med öppna armar
Jag hoppades
Men du försvann under grafer och statistik

Jag ville visa dig hur larver blir till fjärilar
Vara larvig helt ärligt 
men det skulle bara ge mig sorg att veta att de skulle bli färre för varje år av ditt liv tills de inte fanns något mer
När de blev sagoväsen precis som älvorna jag ville läsa sagor om

Jag ville sätta plåster på dina skrubbsår
Men jag kan inte linda bandage kring hopplösheten
Jag ville mata dig så du kunde växa dig stor och stark
Men måltiderna skulle sakta bli färre
Hellre äter jag själv än att se att barnen svälter

Vi kunde ha plockat svamp i skogen tills skogen brann ner
Vi hade aldrig behövt åka långt för att bada för havet hade varit i vår källare

Jag ville vara din pelare av ljus under dina barndomsår
Ditt ändlösa mörker genom dina tonår
och din fasta klippa i resten av livet tills jag tar klivet in i evigheten

Kanske är jag rädd att du skulle hålla mig ansvarig när det slutligen går upp för dig
”Vad gjorde du pappa när de dödade planeten?”
”Jag gnisslade mest tänder, var arg och ledsen”
Kanske är jag rädd för att se i dina ögon:
en dom på mina axlar
ett vittnesmål om min hybris
en anklagelse om min satansjävlaegoismsomjagön…
Kanske är jag bara rädd för att se sorg, skräck och förvirring

Jag vill höra ditt första andetag men jag klarar inte av att veta att det skulle vara det renaste du någonsin skulle ta
Jag vill inte fylla dig med all min ångest men jag hade inte klarat av att ljuga för dig

Ibland kan jag sakna allt som fanns när jag själv var barn, 
men jag vill inte behöva berätta om det för dig, 
för jag har nu lärt mig att man kan sakna den som aldrig funnits och jag har lärt mig att det går att leva med

Men jag ska tala om dig!
Jag vet inte hur ditt skratt låter eller vilka intresse du har
Jag kommer aldrig att veta hur din hand känns i min
Men jag vet att du borde ha funnits till
Och jag ska tala om dig!

Du behöver aldrig döpas i vare sig vatten eller PFAS
Men själv ska jag smörjas i etenoxid

Till alla mina ofödda barn: pappa älskar er

Av Mats Åstrand

Så unga vi var. 

Så lite vi visste. 

1977 i ett pojkrum i Bredaryd, två mil från Värnamo längs 153:an. Vi hade ingen aning om vad som väntade. Framtiden var inget vi ägnade några djupare funderingar åt. I alla fall inte längre bort än till fredagen och förhoppningen att Håkans storebror Ingo kanske kunde köpa ut ett flak Tingsryds på servicebutiken. Det kunde Ingo ibland. När han var på gott humör och så länge han levde. Han körde tyvärr ihjäl sig i en uppförsbacke när han mötte en cirkusvagn från Brazil Jack som krokats loss och var på rymmen. Smack sa det och Ingemar ”Ingo” Svenningsson var borta. Alla pratade om det på skolan och många var på begravningen. Ingen fattade.

Vi levde vidare och framtidens horisont var sällan långsiktigare än till helgen. Nästa fest, nästa fylla, nästa fotbollsmatch, nästa tjej att drömma om men inte våga fråga. Leda, vardag, Puch Dakota och fotbollsträning. Vi lyssnade på Sweet, Slade, Bowie, Roxy Music, Mike Oldfield och det där jättekonstiga albumet Tubular bells (ja Kenneth alltså). Och Nationalteatern som påstod att Livet är en fest. Well, kanske inte alltid. Men plötsligt hände något storslaget i den klaustrofobiska dysterheten. Framtiden kom på besök.

Vi hade som så ofta om lördagarna tagit tåget till Värnamo. Kollat affärer. Den viktigaste var A-son. Där kunde man komma ut med tre LP för under hundralappen. Och så skulle det ätas lunch i gummifabrikens restaurang. Alltid husman på Gummigrillen. Men den här lördagen i början av juni 1977 kom vi hem med framtiden. Kurt bar den varsamt. Svart plast med ett blått omslag och inbyggd chockeffekt. Så till den milda grad att vi glömde bort att hämta kassarna med mellanöl bakom Roffes farsas fabrik. Högst ovanligt. Men så jävla bra var God save the queen. 

Och fast Johnny Rotten mässade ”no future, no future, no future for you” kunde vi inte hålla med. Vi hade sett framtiden, hört den, känt den, skrålat den i Roffes pojkrum på Parkvägen i Bredaryd. I de bruna manchesterfåtöljerna på hjul försökte vi förstå vad vi hade varit med om och åkte både bakåt och framåt, samtidigt. Det förändrade oss. Vi var nu ett hemligt sällskap som kunde kommunicera ordlöst. Det räckte med en blick. Och tack vare Sex Pistols hade vi redan ölen fixade till nästa helg. Om inte nån jävel hade snott dom.

Snacka om ljus framtid. Det skulle bli mörkare sen.

Av Elin Gottfridsson

Tavlan föreställde en isbjörn som satt på ett flak mitt ute i arktiska vattnet och såg ut över vågorna. Framtassarna var placerade precis framför baktassarna, som om björnen var rädd för att den skulle ramla av. Den var ensam på flaket, som var litet och knappt gav tillräckligt med rum för den att sträcka ut sig. Det fanns några större flak en bit bort, men det var osäkert om isbjörnen skulle kunna ta sig till dem, och än mindre komma upp på dem, såsom de guppade och krängde som om de varit livbåtar mitt ute i en storm. 

Jag såg på plaketten. Is i magen. 

Konstnären hade målat tavlan innanför en större tavla, där vattnet i botten av den inre bilden hade flutit ner i den större bilden, så att det såg ut som att den lilla tavlan var för liten för att kunna rymma allt vatten. Men inte ens den stora tavlan räckte till för att hålla allt vatten inne. Inför mina ögon droppade det från ramen och ner på golvet. 

En man i grönt stannade med sin städvagn framför tavlan. Han tog fram en mopp och började torka upp vattnet på golvet. Jag tittade nyfiket på, för vattnet fortsatte att droppa från tavlan, och jag undrade vad mannen skulle göra åt det. 

Efter en stund började det droppa kraftigare från tavelramen, så att en liten rännil av vatten träffade golvet och sprätte upp på väggen och mannens byxor. Mannen såg upp, men hans svar var bara att torka ännu ihärdigare med moppen. 

”Jag tror inte att det fungerar”, sa jag lågt, för att inte verka som att jag visste bättre.  Mannen tittade på mig, men fortsatte med sitt moppande. 

”Det kanske går att ställa en hink under”, försökte jag. Jag såg mot hans vagn, men det fanns ingen hink där. Det slutade med att jag tog en mopp jag med och började hjälpa honom med att torka upp vattnet. 

Två moppar sög upp mer än en, men bara några sekunder senare började det rinna så mycket att det var som om en fördämning brustit. Jag tog förskräckt ett steg tillbaka och tittade på tavlan. Vattennivån verkade inte ha förändrats, det såg ut som att det fanns lika mycket vatten kvar som innan det börjat rinna ner på golvet. 

Vårt moppande drog till sig folk. De stannade framför tavlan för att se på hur jag och städaren försökte hindra vattnet från att rinna längre ut i ateljén. Några av dem bröt sig fria och hämtade egna moppar för att hjälpa till. Snart var vi ett helt gäng som stod och torkade.

Men hur mycket vi än försökte få kontroll på vattnet blev strömmen bara större. Vattnet forsade nerför tavelramen, och lika snabbt som folk anslutit sig försvann de för att rädda sig själva. 

Vattnet steg tills det nådde oss upp till midjan och trycket hindrade folk från att öppna dörrarna. Jag tittade upp mot tavlan. Plaketten med Is i magen hade försvunnit under ytan, och på bilden vände sig isbjörnen med blicken mot oss, som om det var först då den hade fått syn på oss. Den klättrade nerför isflaket och simmade med strömmen, och damp plötsligt ner i vattnet mitt ibland oss och dödade oss alla. 

Av Lise-Lotte Finell

Den tid jag lever i nu är någon annans framtid. Kommande generationer kommer på samma sätt att leva i min framtid och jag hoppas så att den blir allt jag drömmer om. Den tid då jag var medelålders sprack vårt samhälle som ett ägg som ramlar i golvet. Ett ägg håller för flera kilos vikt om trycket kommer utifrån, men om innehållet  expanderar spricker skalet och går aldrig att laga. Många såg det så. Som om det blev för trångt och att det var det som gjorde att samhället inte höll för yttre påfrestningar. Naturligtvis med hänvisning till att ”de andra” var de som var för många. Att de expanderat på vår bekostnad. De såg inte att det var den oelastiska strukturen och den fasta formen som skapade de spänningar som till sist knäckte oss. När allt gick sönder förlorade vi hoppet. Vi utgick från att det var början till slutet och att våra löjligt små nödlådor inte skulle kunna rädda oss mer än möjligen ett par dagar. Många gav upp direkt. Andra tog för sig, plundrade bolag och affärer och tog sig rätten att försvara sig mot de andra. Och vår demokrati föll. Vi hade själva gröpt ur den genom att så oförbehållsamt acceptera lagar som diskriminerade ”de andra”. Så när de vände sig även mot oss borde vi inte blivit förvånade. Vi som ändå försökte protestera och göra motstånd angavs genast och straffades på olika vis. Hade någon frågat mig om framtiden då, så hade jag gråtit. Jag hade gråtit för mina barn och barnbarns skull. Och för alla de barn som skildes från sina föräldrar för att fostras till patrioter. Det kunde ha slutat så, i det mörkret. Men människor och demokratier är mer resilienta än de vet om. Så den lilla grupp av batikhäxor, miljömuppar, välfärdsinvandrare, islamkramare som ännu återstod greps av en överväldigande vrede.  Den vreden bar och drev oss och gjorde oss orädda. Men det var kärleken som var vårt vapen. Vi gick ut i natten för att berätta för de unga att det fanns en annan väg att gå. Att vi trodde på dem. Och vi bjöd dem på bullar. Vi bjöd även makthavare på alla nivåer på bullar. Och angivarna. Det mest hånade av alla tillvägagångssätt för att nå bortom hatet och rädslan blev vår symbol. Och vi var aldrig tysta. Vi skrev insändare och debattartiklar och dök upp på frågestunder och presskonferenser. När vi inte publicerades gjorde vi popuptal och flashmobs på gator och torg.  Budskapet var enkelt; det är bara om vi möts på lika villkor vi kan lagas och bli hela. Vi arbetade i tjugo år. Vi vände opinionen och vi överbryggade misstroende, nationalism och protektionism. Och vi lyckades vända utvecklingen. Samhället fungerar nu. Det är tryggt på gator och torg.  Nu möts vi bortom kulturella och religiösa skillnader. Vi dricker saft och äter bullar och vi samtalar med varandra. Vi lyssnar och försöker förstå. Därför att vi behöver varandra. Vi har alla äntligen förstått det som egentligen alltid borde varit en självklarhet: Det behövs ingen by för att fostra ett barn. Det behövs ett land.