Inkomna bidrag 2023

Av Sune Hallsten

BITTERLJUVT
Jag fick en stickling från någon jag håller av.
Jag ser framför mig hur den flyttas
Från lägenhet till bostadsrätt till hus
Som en symbol för en kärlek som aldrig vissnar.
Jag ser framför mig hur jag måste kasta den
Trots frodiga gröna blad,
För att jag inte tål att bli påmind
Om ett liv då hon fanns kvar.
Den som stuckit sig förr vet att sådana taggar sitter djupt,
Att få en stickling från någon man håller av kan vara bitterljuvt.

DU KÄNNER HONOM
Du känner honom tillräckligt väl
För att veta att han kommer klara sig.
Hela livet har han lappat ihop det som är trasigt,
Han kommer att fylla den krater du lämnar också.
Och nästa efter det.
Mer pålitlig än åldrandet är hans förmåga att fortsätta.
Nästa morgon cyklar han till jobbet i solen igen.
Hans kropp byter ut de celler som har vidrört dig.
Jag vet inte om det är tragiskt eller fint,
Det är så det är.
Du vet att han tänker på dig,
Om du känner honom tillräckligt väl.

SVAREN KOMMER FINNAS DÄR
Jag har alltid letat efter saker där de borde vara,
Trots att jag alltid funnit dem när jag minst har anat.
Jag lämnar stigen och trampar upp en ny väg,
Vandrar rakt ut i skogen och litar på att svaren kommer finnas där.

EN TILL CHANS PÅ LIVET
Om jag fick en till chans på livet.
Då skulle jag säga till andra,
Alla de fina tankar jag tänker om dem.
Jag skulle skratta mer.
Jag skulle spara ordet trött till de dagar jag verkligen är det.
Jag skulle krama oftare och hårdare.
Jag skulle tillåta mig själv att vara arg och ledsen.
Jag skulle aldrig sluta skriva.
Om jag fick en till chans på livet.

ETT MINNE GRÅTT
Ett fallet löv,
Och sommaren är ett minne blott.
En varm vind,
Och vintern är ett minne grått.
När snödroppar kommer har vi förlåtit allt.
Snart ser vi charmen i det som var kallt, kargt och ensamt.

DE DAGAR
Kommer du orka med mig,
De dagar jag inte orkar med mig själv?
De dagar min kittel inte kokar över,
Utan kokar torrt?
Jag minns när jag var liten.
Jag såg en tunnel gjord av granar
Som kroknat under tyngden av blöt snö.
Så bedårande önskar jag vara i dina ögon,
De dagar jag hellre vill dö.

BORDE
Jag kanske borde vara deprimerad.
Det är så mycket som man borde.
Jag borde jobba tills jag dör.
Jag borde ha fru, barn och hus.
Jag borde måla köket vitt.
Jag borde inse att kärleken har gränser.
Jag borde köpa bil.
Jag borde växa upp och sitta still.
Det är så mycket som man borde,
Men inte vill.

DET ÄR SÅ
Dörrar öppnas och dörrar stängs,
Det är så dörrar gör.
Drömmar dröms och drömmar slängs,
Det är så drömmar gör.

Av Cathrin Monell

1.

Jag drar tre orakelkort
på det berömda mediets hemsida
De ska ge mig den vägledning
jag sägs behöva

Jag provar två mejladresser
får samma kort till båda
och undrar
gäller de verkligen just mig
eller får hela världen samma idag
Hursomhelst

2.

Vita smulor på den svarta golvplattan
pärlsocker eller frigolit
och vad är ett hem
egentligen

Mina spår: lika delar koffein och zopiklon
gäller att hitta balansen

3.

På den här platsen
är det i alla fall tyst
och inte ens bara på nätterna

Hör du hur tyst det är, säger jag till maken
Vi sitter på balkongen
Han svarar att man inte kan höra en frånvaro
När vi släcker utelampan ser vi stjärnorna

4.

Från huset
går jag till återvinningen
promenerar till mina tider
noterar fåglarna, ekorren, katten

Jag darrar inte längre
varken i händerna eller i överläppen

Beläggningen på mitt hår
som frisören aldrig hade sett förr
(och hon firade trettio år i yrket förra veckan)
har försvunnit på någon månad
Hon trodde det var något i vattnet
Jag påpekade att vi nästan bodde grannar

Låt de levande ta hand om de levande
Ge kejsarinnan det som tillhör henne
Det blir inget över

5.

Tids nog får du taklampor
grenuttag
resten av besticken
Alla det moderna livets välsignelser
ska komma dig till del
Du kan vänta några veckor till

Du är van att stå ut

6.

Att ordna nästa gång jag är i stan:

Munskölj för torr mun
Ögondroppar för mycket torra ögon
(låt inte spetsen nudda vid ögat)

Byta läseklubbsboken
Hämta min lotterivinst (paraply)
Lämna de slitna väskorna på lagning
Gardinerna till sömmerskan för upplägg 
De har vi haft i gamla, förnäma lägenheter med högt i tak
och ingen luft att andas

Tända två ljus i kyrkan
för dem som stått kvar
för dem jag trots allt vill väl

Av Anna-Karin Aspersand

De stod på randen av ett stup. Bakom gapade centrum i förfall. De hade dragit hit ut, rusat. Invanda sedan åratal att sticka dit näsan pekar blinkade de inte. De hade hamnat utspridda, utan kontakt. I den stunden blev de hejdade. Stannade istället för att hasa utför branterna, …spetsade öronen. En gestalt rörde sig i närheten, klev fram på bara fötter. Gången var sirlig och hon höll ut armarna, andetag låg susande över hela nejden. Från strupen, ut genom munnen steg ömsom ord, ömsom sång. Det var svårt att höra, så andfådda och utspridda de var. Otränade att rikta hörseln, hade de lyssnat allt mindre. Pannor ströks.

Utan att kunna se bort mer, stod de inför ett brott. Att stanna var att undvika sprickor i marken och ras in mot stadens kärna. Det var klokare att vänta in varandra. De kliade hakor och nackar, gapade. Ett förslag så okänt, och dessutom från ett otippat håll. Det framstod med ens förödande, företeelsen att roffa åt sig och kliva på andra. Istället skulle de se efter vad som fanns mellan sig. Så lade de märke till hur rusningen kändes enfaldig, att det trots allt inte gav lyckorus. Just när hon talade med lugn röst, strök en man förbi. Han gestikulerade och talade som om en megafon hölls till munnen innan han föll ner. Tystnaden ekade slukhål och de stämde upp i högljudda kvidanden. Rädsla tilltog och branten drog.

Då fortsatte hennes röst tala. Långsamt klev hon fram till två gängliga män. Aningen svajigt lyfte de blinkande blickar. Ur vida ärmar sträckte hon ut späda välvilliga händer:

–Kom.

Hon förde dem till centrum. De muttrade, förstod inte hur något skulle gå att finna. Så la näsorna märke till ångorna först. I hörnet av en gränd höll Ainas bageri öppet sedan nattens småtimmar. De doftade färskt bröd som låg på hyllorna.

–Ahh, lät en.

–Vilka ska ha dem? frågade den andra.

–Ortens invånare, svarade Aina. Ja, de som är kvar.

Flickan tog emot ett brödpaket.

–Kom.

På innergården, under några kastanjer, fikade de, samtalade. Efter en stund kom fler.

–Vad? Kommer folk efter?

–Mm, de vill egentligen lyssna till min röst och på liknande röster inom sig. Dela utifrån det som är. Inte utse någon att trampa på eller förneka.

–Men, jag trodde att sådana som du bara ville ett lättfotat…

–Ja, jag trodde att du inte ville något på riktigt alls…

Invändningarna bleknade. De hade inte beaktat, inte på riktigt förstått, utan ansett att rösten var oansenlig, fritt fram att hantera som de ville, ens inte notera. Hade de en sådan röst inom sig?

–Ja, hur många har inte följt invändningar mot flickans röst, skyllt egna disharmonier på henne? Se hur det går då..

Hon svepte med handen mot ödeläggelsen.

–Min röst blir viktigare än er egen, när ni tänker så där.

På caféet knöt de fina band, odlade trivsel. De ville stanna, bygga utifrån den samklang som uppstod, lyssna på ett nytt sätt. Så började de öva och tala därefter. Eftertanke och rikedom innebar annat än de hade trott. Idéer om vad som kunde göras utan att förstöra tillvaron trädde fram.

Av Therese Sjöqvist

I vår värld är blicken alltid vänd uppåt och mot allt framför oss. En framtidstro är att våga hoppas på någonting du inte alltid kan se. Framtidstron är en stolt svan som sträcker upp halsen mot horisonten, men strålar sig i solens glans snarare än att blunda för de skarpa strålarna. Att våga tro på framtiden är att se skärvorna av gnistrande ljus när andra bara ser ett becksvart mörker. Framtiden må vara oviss, men ej värd att frukta. Ingen kan någonsin ana var vattnet börjar eller slutar och just så är det med framtiden. Framtiden finns om en sekund såväl som imorgon och de nästkommande tio åren, men den vävs dock inte fram i ett tomt vakuum utan påverkan. Nej, framtiden är ett levande väsen som andas in luften vi tillför den och vår framtidstro blir vägen dit. Dock kan vi ej med ögat endast se, vad blott framtiden har att ge. Att våga tro på framtiden är att låta nattens tystnad vagga dig till sömns varenda kväll innan du stiger upp, förväntansfull inför dagen som sedan komma skall. Förväntan är trots allt gåvan som får våra hjärtan att slå och ger lungorna sitt syre som krävs för att dansa på de vägar vår framtidstro låtit sig skapa. Därför känner vi inte heller någon rädsla, för att varenda steg vi tar leder oss framåt. 

Vi är varken rädda att stå eller gå, men det är endast stigen som leder oss till vår framtidstro. Våra tickande hjärtan är klockor fyllda av gåtor och längtan. Att längta är att andas. Nätter vi vågar drömma blir så småningom dagarna som förhoppningsvis blir fyllda av våra drömmar. När vi fruktar vad vi ej kan se, är de dagar då vi också slutat le. Dagarna med sina sjungande lärkor och nätter vars svävande svanar ständigt på väg att söka denna morgondag. Morgondagen som med sin sjungande röst är en glänsande hinna på den stig vi nu stå. Därför kan vi aldrig någonsin sluta gå.  Den dag vi stannar är en tid då våra tickande hjärtan slutar slå, därför är framtiden alltid drömmen att nå. Vår framtid är en tid när skymningen kysser gryningen och solens strålar släcker mörkret, men just därför kan vi heller aldrig glömma hur viktigt det förblir att alltid drömma. I våra sinnen finns alla minnen vars gyllene trådar vävs samman. Namnet blir framtidstro som får ditt hjärta att banka frenetiskt, på de drömmar som för dig framåt och får dig att gå. Där lärkan sjunger kan aldrig rädslan tala, men i vattnets blänkande sken kan vår framtidstro ändock skvala. När nattens tystnad sänker sig över oss, finns ej längre någon anledning att slåss. Bara stjärnornas skarpa ljus fyller våra tankar med sitt drömmande sus och så småningom finns alltid en ny framtid för varenda steg vi tar. Ett hopp som alltid leder oss fram till nästa svar. Framtiden kan därför ej störa, för den håller oss alltid upptagen med saker att göra. Stora som små, innehåller framtiden alltid någonting gott att få. Våra drömmar ska aldrig någonsin behöva gömmas. Ej längre finns det någon anledning för oss att smyga, bara med våra vingar låta oss flyga. 

Av Kajsa Skymberg

Ledsen.

Vet inte vad jag vill.

Det är svårt. 

Svårt att släppa taget.

Ännu svårare att gå framåt. 

Ond spiral.

Tunga tankar.

Vill. 

Vill inte.

Vill.

Jag släppet allt och kommer.

Följer dig som vinden följer ditt väsen. 

Jag ser att det bränner. 

Det du känner. 

Äkta. 

Du vill. 

Men det går inte. Du kan inte. Det är för högt. 

För höga hinder att klättra över. 

För mycket förflutet som hänger kvar. 

Hämmar. 

Jag ser att du vill. Jag hör allt du säger. 

Jag vill också tro. På dig. På det. 

Men

Jag ser. Jag känner, dina svarta moln. 

De höga murarna. Det som blir till tomma ord när handlingen inte får luft.

Den kvävs. 

Av oron. Osäkerheten. Bitterheten. 

Jag ser jag hör jag vill.

Du vill. Men jag tror inte att du ser.

Och

Jag vet att du inte hör.

Du är en fågel med stukad vinge. 

Trevandes fram.

Aldrig riktigt hemma.

Aldrig riktigt nöjd. 

Sällan här.

Här, är där jag väntar. 

I väntan växer skuggan.

Skuggan av att inte fånga dig.

Skuggan är mörk, blöt. 

Tung.

Min solkyssta nacke kommer inte överens med den svala vinden.

Jag drar upp kragen.

Luften är frisk.

Löven gulnar.

Jag andas in dagg.

Jag andas ut lugn.

Framtiden är min. 

Framtiden är jag. 

Framtiden är ljus.

Framtiden är lätt.

Framtiden är, utan dig. 

Av Ingrid Fernlöf

”Ta hand om Mirza nu”, sa mamma samtidigt som hennes tårfyllda ögon granskade dem på väg ut genom dörren.  ”Du vet mycket väl, Hamed, att jag tycker det är alldeles för tidigt att du tar med honom på era spektakel, alldeles för tidigt!”.

”Han ska lära sig hur det går till i verkligheten! Bekanta sig med och ha respekt för våra traditioner, och han har det i hjärtat! Det vet du!”, svarade pappa.

Mirza lät pappa ta hans lite svettiga hand och de vandrade i väg ut i mörkret. Det skulle bli spännande men kändes även lite skrämmande. Han var ju van att pappa gick iväg vissa kvällar, liksom flera av de andra männen som bodde runt omkring dem.

På plats förundrades Mirza över hur långa alla männen verkade. Kanske berodde det på att alla stod upp hela tiden. Mirza hade svårt att se något överhuvudtaget, han såg mest rätt in i ryggen på mannen framför dem. Så började det. 

På en piedestal framför dem hade en ung man klättrat upp. Han var den som ledde sången och alla följde honom slaviskt. Även Mirza följde med i den rytmiskt gungande sången, en taktfast ramsa som alla kunde. Mirza rycktes med av trumman i bakgrunden, och han skrattade högt när pappa klappade honom på huvudet och liksom tycktes ta några danssteg i trängseln. 

Utan förvarning steg ett jubel fram ur sången, alla tjoade och skrek så att Mirza nästan blev rädd. Han höll stenhårt med båda händerna i pappas tröja för att inte falla omkull i kalabaliken som uppstod. Även pappa jublade och nickade åt de andra männen som nickade tillbaka. Mirza förstod inte riktigt varför alla var uppspelta, men det verkade i alla fall vara något särskilt bra. 

Trumman fortsatte och mannen på piedestalen, vars ögon nu nästan var klotrunda och stora som tefat, fortsatte att sjunga i någon form av extas. Mirza skrattade för sig själv när han tänkte på alla dessa män som sjöng och ropade tillsammans. Det var som en stor flock med kor, alla råmar samtidigt och alla står med huvudet åt samma håll. 

Men samtidigt kände Mirza kraften av de många basrösterna och att få vara en del av sången och takten tyckte han var upplyftande, särskilt tillsammans med pappa. Han var stolt och uppfylld av stämningen samtidigt på något vis.

Mannen på piedestalen var i full gång med nästa harang av obegripliga ord, som alla föll in i och upprepade. Sedan blev det plötsligt ännu ett tumult, med jubel och stort oväsen. Mirza höll för öronen och försökte kika mellan männen vad det var som alla reagerat på. Men det var armar i luften och många som rörde sig fram och tillbaka, så Mirza kunde inte riktigt se. Alla var glada och verkade prisa högre makter för att de haft trevligt tillsammans. Sen tog det slut.

Mirza kände sig trött när de satt sig i den proppfulla bussen på väg hem. Han lutade huvudet mot fönstret och tittade på halsduken pappa köpt åt honom när de var på väg ut, den var så fin. 

Han log för sig själv när han tryckte FBK-märket på halsduken mot sin kind. Det hade varit kul att gå på hockey.

Av Emelie Hellberg

Jag låste dörren genom att bara blinka – dörrhandtaget blixtrade i rött. Jag hade låst, men inte på det vis som man en gång gjorde … med nyckel. Den en gång klassiska nyckeln fanns inte längre. Inte något barn i dagens samhälle visste ens vad en vanlig nyckel var. Tänk alla de tavlor jag sett med målade hjärtan och nyckellås som symboliserar att rätt kärlek så väl hittar in om matchande nyckel bara överensstämmer med låset. I dagens nu är den fysiska nyckeln något som bara återfinns på förhistoriska museum.

Jag stod still i förtorkade tankar. Den där ”nyckeldöden” kändes ledsam, för det fanns egentligen så många roliga minnen – såsom när de så retligt gömt sig längst ner i botten på väskan när man skyndat hem från jobbet skitnödig i hysterisk panik. Jag fnissade åt alla nycklar som jävlats genom att leka kurragömma med mig.

Lungorna andades frisk höstluft och jag gottade mig i svunna tider vackra att minnas. Stegen stannade mot stum asfalt. Jag svalde oroligt över livets tillkommande tider, men den där framtiden gick inte undkomma, det enda jag med tillförsikt visse var att det hela tiden bara blev mindre och mindre kvar av den.

Jag sneddade över gatan och skyndade mot motionsspåret. Obefogade oroskänslor gnagde inombords. Jag började jogga men trampade på direkten snett, grimaserade illa och blev stillastående mot en reslig gran. En svordom av smärta sköljde genom läppar med sammanbitna tänder och jag tänkte: ”Vidga dig i dåtiden, så förstår du nutiden, och får veta en del om framtiden.” Mina naglar gröpte mot barken och mitt tillstånd gick från ångestladdat till en känsla av inre balans. Framtiden var inte lika kul som förr och det bekymrade mig, men jag försökte få mig själv att förstå att den som fruktar framtiden var på fel väg och således borde byta håll.

Kvällssolen lade sig som ett varmt skimmer mot mitt skinn – den var snäll, varm och gyllene. Tanken på att framtiden var det enda i livet som faktiskt gick påverka gjorde mig blödig ända i själen.

Jag fnös, vickade på fotleden och kände efter ifall den höll … den höll. ”Ingen kommer någonsin kunna ta mina gamla nycklar ifrån mig”, tänkte jag och fortsatte vidare i spåret. Jag kunde känna dem i handen, och i inre synbilder såg jag min allra första nyckelring med en luddig liten mjukiskatt i grå plysch. ”Det var kanske inte bättre förr, för framtidens framgång var trots allt rätt fantastisk ändå.” Min tanke gick från dunkelt disig till glasklar och den som försökte påstå annat kunde sluta pladdra och rycka nattmössan av sig.

Vristen ömmade. Jag tvingades stanna bland murrig mossa och slemmig svamp. Den knubbiga stubben skymtade i periferin – den var låg och slät – en perfekt pauspall. Jag slog mig ner. Modet över att möta framtiden med tillförsikt tilltog och allt som låg bakom mig kunde bli till en tapper trampolin i stället för en fläskig fåtölj.

Nu låser vi upp ett nytt liv och en obeskuren framtid med en helt ny nyckel – min nyckel.

Av Susanne Eriksson

Eftervärlden randas. Helst i färggrann version. Huvudbry till envar därute. Framträder dröm av hopp bland dessa skuggpassager. Får jag tro på stjärngnister och himlafenomen. Jag vill att månen tyst glöder där ovanför oss. Utsirat norrsken som strålar över vårt världsallt. Gunga in mig i tro. Att vinden, den östliga krigsvinden falnat, att dess efterverkande ångest oskadliggjorts i vätande myrhål. Att det fria lever genomgående. Att kontroverser redan bryts i tanken. Har du lyssnat på vågornas viskningar vad haven vill ha. Vad de ofrånkomligt sveper över dig. Hur ofta har vågorna gungat dig fri. Malat ner din stress i sagovackra naturområden. Känn doften av urskog långt från höghuskomplexen. Ståtliga träd talar tyst. Tyd solnedgången som din vän. Du måste omfamnas på nytt, på plats, med ett lager av tid. Valla oformliga chefer på grönbete. Knyt slipsen i stängslet. Hängna inte in min tanke. Fåglar, fjärilar, bin ska flöda längs din sida fram där i kaskad. En färg för allt. En stubbe att luta sig mot i den urknaprade välfärden. Vad droppade ur din själ. Miljörovdjuret dröp fram ur alla vrår i samhället. Och jeansen hängde på din höft. Vandra i asfaltskugga. Hemlös trots slott. Men välj för fan inte din död. Så lätt vinner du inte din lott. Skavankläsning av dina själsliga bedrifter. Det kunde varit du. Miljöbrotten synes på din rygg som blurriga tatueringar. Och vi visste att det kunde bli bättre. När tittade du upp från ditt blippande, dina skvalpande nätirrningar. Jag är ett fastlagt stenröse i din hjärtetrakt. En invand tatuering. Jag kantrade otillåtet din själ. Och förvånat såg vi verkningarna. Jag vill skava mig till din kärlek. Rotslå det vackra. Glimma glimma stjärna där. Kärlek dryper genom våra anseenden. Min forntida släkt som en upprepad ramsa inom mig. Jag befann mig viktlös mellan polerna. Du transporterades explosivt från pol till pol. Och du visste inte hur det rann till. Vad som stärkte. Släpp nu din taggtråd. Och öva på fred. I ditt hjärtas skyttevärn trånar jag. Låt blod rinna över mig. Så jag vet vad som är sant. Lenaste lera skymmer fjärrsynen. Det övernaturliga borde ornamenteras. Vårt planetiska skydd behöver återbyggas. Så gnistrar vi vidare i rymden. Jag turistande på månens dammiga yta och längtade efter norrländskt kallkällvatten, ett vanligt eko och en doft av fällda träd. Spår från ursprung. Djupa själsvidder. Myllan av en släktgård. Och i skymningen vill jag vandra genom evigheten. Och förädla mänskligheten. I rofyllt lugn. Som en air av kommande liv. Varde tid. Varde tid. Liv för liv. 

Av Mathias Jansson

Framtiden – den verkar så dyster
som en knut i magen
som en växande oroskänsla
som ett hotande mörker
som släcker allt hopp

Tänkte även de som som levde
under digerdöden
under andra världskriget
under alla andra krig
och katastrofer och epidemier
som hemsökt mänskligheten
genom historien
att detta är slutet
att snart är det över
att snart finns vi inte mer

Kanske tänkte de så
kanske låg de sömnlösa på natten
och kände ångest och oro
över en framtid som inte fanns

Hade de känt sig bättre
fått en gnutta hopp
om de visste att
det i framtiden
skulle finnas andra människor
som tänkte samma sak
som hade samma oro
som låg och grubblade
sömnlösa på nätterna
och undrade om
det finns någon framtid för dem?

Av Sebastian Lööv

Aron var på väg att ta en klunk av kaffet när en ung man kom fram till deras bord. Han satte ner koppen på underlägget igen och himlade med ögonen åt Esmeralda, som satt mittemot.    

   Här kommer en till. 

   ”Hej. Förlåt att jag stör er …” Han tittade nervöst på dem båda två. ” … Men jag är ett jättestort fan. Faktum är att jag har din senaste bok med mig hit till kaféet. Skulle du kunna tänka dig att signera den?”

   Aron nickade och log. ”Självklart kan jag det.”

   ”Tusen tack”, sa mannen. ”Jag hämtar den, ett ögonblick bara.” 

   Han sprang tillbaka till sitt bord och välte en stol i farten. Esmeralda skrattade och skakade på huvudet. Aron tyckte nästan lite synd om honom. Efter en kort stund kom han tillbaka med ett tummat exemplar av Arons bok Att dyrka en fjäder. Han räckte vördnadsfullt fram boken och slog upp den på titelsidan, där det fanns en stor blank yta som väntade på en signatur. Aron tittade uppfordrande på den unge mannen. 

   ”Oj, vad klantigt av mig, jag har ju ingen penna. Vänta en sekund bara, så ska jag be någon av servitörerna om en.”

   ”Det är helt okej”, sa Aron. 

   Esmeraldas ansikte lystes upp av mobilskärmens starka sken. Hon såg eller läste något intresseväckande och hajade till. Hon visade Aron skärmen. En rubrik i tjocka svarta bokstäver löd: 

Lärarnas arbeten ersätts av artificiell intelligens. 

Efter en kort ingress följde artikelns inledning: 

De kommande dagarna lämnar de sista lärarna i landet in sina avskedsansökningar. I framtiden kommer vår (nästan) allvetande Centraldator att undervisa de svenska eleverna. Sverige blir därmed det sista landet i Europa, tillsammans med Belgien, att avveckla läraryrket. Enligt Centraldatorn återstår nu endast ett yrke som den artificiella intelligensen inte har lyckats automatisera med utmärkta resultat: författare av skönlitteratur. 

Aron fick ett meddelande på sin telefon som han var tvungen att svara på omedelbart. Esmeralda höjde på ögonbrynen när hon såg hans bekymrade min. 

   ”Är det från Centraldatorn nu igen?” frågade hon. 

   Aron nickade. ”Låt oss se vad den vill.”

Meddelande från Centraldatorn: 

Hej Aron. Jag skulle vilja be dig komponera en kort text om en kvinna som vaknar upp i ett hotellrum med baksmälla. Efter det kommer jag att skriva en liknande text och därefter kan vi utvärdera hur det har gått för mig. 

Aron visste att straffet för att vägra en order från Centraldatorn var högt. Han lät fingrarna dansa över skärmen och skrev sitt svar: 

Amanda satte sig upp i sängen och tog sig för huvudet. Handen var sval men resten av henne kokade; huvudvärken försökte klösa sig ut ur pannbenet. Varför hade hon inte sagt stopp i går kväll?    
Hon av alla människor … 

Centraldatorns svar kom omedelbart: 

Amanda vaknade med baksmälla. Hon hade ont i huvudet. Hur mycket alkohol hade hon egentligen druckit i går? 

Aron visade texten för Esmeralda och de skrattade högt. Sedan lade han bort mobiltelefonen och signerade den förväntansfulla läsarens bok.