Av Elin Gottfridsson
Tavlan föreställde en isbjörn som satt på ett flak mitt ute i arktiska vattnet och såg ut över vågorna. Framtassarna var placerade precis framför baktassarna, som om björnen var rädd för att den skulle ramla av. Den var ensam på flaket, som var litet och knappt gav tillräckligt med rum för den att sträcka ut sig. Det fanns några större flak en bit bort, men det var osäkert om isbjörnen skulle kunna ta sig till dem, och än mindre komma upp på dem, såsom de guppade och krängde som om de varit livbåtar mitt ute i en storm.
Jag såg på plaketten. Is i magen.
Konstnären hade målat tavlan innanför en större tavla, där vattnet i botten av den inre bilden hade flutit ner i den större bilden, så att det såg ut som att den lilla tavlan var för liten för att kunna rymma allt vatten. Men inte ens den stora tavlan räckte till för att hålla allt vatten inne. Inför mina ögon droppade det från ramen och ner på golvet.
En man i grönt stannade med sin städvagn framför tavlan. Han tog fram en mopp och började torka upp vattnet på golvet. Jag tittade nyfiket på, för vattnet fortsatte att droppa från tavlan, och jag undrade vad mannen skulle göra åt det.
Efter en stund började det droppa kraftigare från tavelramen, så att en liten rännil av vatten träffade golvet och sprätte upp på väggen och mannens byxor. Mannen såg upp, men hans svar var bara att torka ännu ihärdigare med moppen.
”Jag tror inte att det fungerar”, sa jag lågt, för att inte verka som att jag visste bättre. Mannen tittade på mig, men fortsatte med sitt moppande.
”Det kanske går att ställa en hink under”, försökte jag. Jag såg mot hans vagn, men det fanns ingen hink där. Det slutade med att jag tog en mopp jag med och började hjälpa honom med att torka upp vattnet.
Två moppar sög upp mer än en, men bara några sekunder senare började det rinna så mycket att det var som om en fördämning brustit. Jag tog förskräckt ett steg tillbaka och tittade på tavlan. Vattennivån verkade inte ha förändrats, det såg ut som att det fanns lika mycket vatten kvar som innan det börjat rinna ner på golvet.
Vårt moppande drog till sig folk. De stannade framför tavlan för att se på hur jag och städaren försökte hindra vattnet från att rinna längre ut i ateljén. Några av dem bröt sig fria och hämtade egna moppar för att hjälpa till. Snart var vi ett helt gäng som stod och torkade.
Men hur mycket vi än försökte få kontroll på vattnet blev strömmen bara större. Vattnet forsade nerför tavelramen, och lika snabbt som folk anslutit sig försvann de för att rädda sig själva.
Vattnet steg tills det nådde oss upp till midjan och trycket hindrade folk från att öppna dörrarna. Jag tittade upp mot tavlan. Plaketten med Is i magen hade försvunnit under ytan, och på bilden vände sig isbjörnen med blicken mot oss, som om det var först då den hade fått syn på oss. Den klättrade nerför isflaket och simmade med strömmen, och damp plötsligt ner i vattnet mitt ibland oss och dödade oss alla.