Av Filip Pontelius
Kära Rebecka!
Tack för ditt brev. Vilka otroliga saker du får se så långt hemifrån. Att Partiet ens lät dig resa är för mig en gåta som aldrig lär få sitt svar. Men vad menar du med att de är så mörka där? Är de väldigt solbrända, eller föds de så? Jag hörde att det fanns många sådana här också. Alltså, för länge sedan. Innan den mörka tiden.
Här fortsätter i alla fall livet som vanligt. Man jobbar på som vanligt, bor tillsammans och hjälps åt för att få allt att gå ihop. De få tåg som fortfarande går är så överfulla att de allra flesta av oss aldrig lyckas nå utanför zonerna. Annars hade det varit kul att hälsa på dig nån gång. Fast varför ska man resa en massa för nöjes skull? Vi måste ju tänka på utsläppen.
Hemma rullar det mesta på i maklig takt. Jag är kvar på rekond-avdelningen, lilla Ester är redan två, och Gustav har just börjat i förskolan. Snart bör vi få veta om vi ska ha ett till. Sen är det visserligen bara var tionde kvinna som blir tilldelad ett tredje barn, så man kan ju alltid hoppas.
Förresten så är det en sak som inte är som du minns det. Du vet Jonas, min tillförordnade? Han hade hittat farmors gamla skolbok på vinden och tog med den till jobbet för att lära barnen om exotiska frukter. Plötsligt fick alla föräldrar frågor om hur en ”apelsin” smakar, och varför ”bananer” ser så roliga ut. Det var dumt, så klart. För ingen har ju smakat på eller ens sett sådant sedan fruktimporten prioriterades bort. Och det man inte känner till, det saknar man inte heller.
Så nu får inte Gustav sin far som lärare nästa år, men det är han nog bara glad över. Istället har Jonas sats på att reparera den gamla gränsmuren, den från den mörka tiden. Lite ironiskt ändå, eller hur? Hur det som förr användes för att hålla andra ute nu används för att hålla oss inne. Men det finns väl en anledning till det, precis som med allt annat som Partiet gör.
Då jag misstänker att mitt brev inte kommer att nå dig oläst, så väljer jag att avsluta det här. Ta hand om dig, käraste Rebecka, och skriv snart igen.
För evigt din,
Lovisa