Av Lise-Lotte Finell
Den tid jag lever i nu är någon annans framtid. Kommande generationer kommer på samma sätt att leva i min framtid och jag hoppas så att den blir allt jag drömmer om. Den tid då jag var medelålders sprack vårt samhälle som ett ägg som ramlar i golvet. Ett ägg håller för flera kilos vikt om trycket kommer utifrån, men om innehållet expanderar spricker skalet och går aldrig att laga. Många såg det så. Som om det blev för trångt och att det var det som gjorde att samhället inte höll för yttre påfrestningar. Naturligtvis med hänvisning till att ”de andra” var de som var för många. Att de expanderat på vår bekostnad. De såg inte att det var den oelastiska strukturen och den fasta formen som skapade de spänningar som till sist knäckte oss. När allt gick sönder förlorade vi hoppet. Vi utgick från att det var början till slutet och att våra löjligt små nödlådor inte skulle kunna rädda oss mer än möjligen ett par dagar. Många gav upp direkt. Andra tog för sig, plundrade bolag och affärer och tog sig rätten att försvara sig mot de andra. Och vår demokrati föll. Vi hade själva gröpt ur den genom att så oförbehållsamt acceptera lagar som diskriminerade ”de andra”. Så när de vände sig även mot oss borde vi inte blivit förvånade. Vi som ändå försökte protestera och göra motstånd angavs genast och straffades på olika vis. Hade någon frågat mig om framtiden då, så hade jag gråtit. Jag hade gråtit för mina barn och barnbarns skull. Och för alla de barn som skildes från sina föräldrar för att fostras till patrioter. Det kunde ha slutat så, i det mörkret. Men människor och demokratier är mer resilienta än de vet om. Så den lilla grupp av batikhäxor, miljömuppar, välfärdsinvandrare, islamkramare som ännu återstod greps av en överväldigande vrede. Den vreden bar och drev oss och gjorde oss orädda. Men det var kärleken som var vårt vapen. Vi gick ut i natten för att berätta för de unga att det fanns en annan väg att gå. Att vi trodde på dem. Och vi bjöd dem på bullar. Vi bjöd även makthavare på alla nivåer på bullar. Och angivarna. Det mest hånade av alla tillvägagångssätt för att nå bortom hatet och rädslan blev vår symbol. Och vi var aldrig tysta. Vi skrev insändare och debattartiklar och dök upp på frågestunder och presskonferenser. När vi inte publicerades gjorde vi popuptal och flashmobs på gator och torg. Budskapet var enkelt; det är bara om vi möts på lika villkor vi kan lagas och bli hela. Vi arbetade i tjugo år. Vi vände opinionen och vi överbryggade misstroende, nationalism och protektionism. Och vi lyckades vända utvecklingen. Samhället fungerar nu. Det är tryggt på gator och torg. Nu möts vi bortom kulturella och religiösa skillnader. Vi dricker saft och äter bullar och vi samtalar med varandra. Vi lyssnar och försöker förstå. Därför att vi behöver varandra. Vi har alla äntligen förstått det som egentligen alltid borde varit en självklarhet: Det behövs ingen by för att fostra ett barn. Det behövs ett land.