Av Anna-Karin Aspersand
De stod på randen av ett stup. Bakom gapade centrum i förfall. De hade dragit hit ut, rusat. Invanda sedan åratal att sticka dit näsan pekar blinkade de inte. De hade hamnat utspridda, utan kontakt. I den stunden blev de hejdade. Stannade istället för att hasa utför branterna, …spetsade öronen. En gestalt rörde sig i närheten, klev fram på bara fötter. Gången var sirlig och hon höll ut armarna, andetag låg susande över hela nejden. Från strupen, ut genom munnen steg ömsom ord, ömsom sång. Det var svårt att höra, så andfådda och utspridda de var. Otränade att rikta hörseln, hade de lyssnat allt mindre. Pannor ströks.
Utan att kunna se bort mer, stod de inför ett brott. Att stanna var att undvika sprickor i marken och ras in mot stadens kärna. Det var klokare att vänta in varandra. De kliade hakor och nackar, gapade. Ett förslag så okänt, och dessutom från ett otippat håll. Det framstod med ens förödande, företeelsen att roffa åt sig och kliva på andra. Istället skulle de se efter vad som fanns mellan sig. Så lade de märke till hur rusningen kändes enfaldig, att det trots allt inte gav lyckorus. Just när hon talade med lugn röst, strök en man förbi. Han gestikulerade och talade som om en megafon hölls till munnen innan han föll ner. Tystnaden ekade slukhål och de stämde upp i högljudda kvidanden. Rädsla tilltog och branten drog.
Då fortsatte hennes röst tala. Långsamt klev hon fram till två gängliga män. Aningen svajigt lyfte de blinkande blickar. Ur vida ärmar sträckte hon ut späda välvilliga händer:
–Kom.
Hon förde dem till centrum. De muttrade, förstod inte hur något skulle gå att finna. Så la näsorna märke till ångorna först. I hörnet av en gränd höll Ainas bageri öppet sedan nattens småtimmar. De doftade färskt bröd som låg på hyllorna.
–Ahh, lät en.
–Vilka ska ha dem? frågade den andra.
–Ortens invånare, svarade Aina. Ja, de som är kvar.
Flickan tog emot ett brödpaket.
–Kom.
På innergården, under några kastanjer, fikade de, samtalade. Efter en stund kom fler.
–Vad? Kommer folk efter?
–Mm, de vill egentligen lyssna till min röst och på liknande röster inom sig. Dela utifrån det som är. Inte utse någon att trampa på eller förneka.
–Men, jag trodde att sådana som du bara ville ett lättfotat…
–Ja, jag trodde att du inte ville något på riktigt alls…
Invändningarna bleknade. De hade inte beaktat, inte på riktigt förstått, utan ansett att rösten var oansenlig, fritt fram att hantera som de ville, ens inte notera. Hade de en sådan röst inom sig?
–Ja, hur många har inte följt invändningar mot flickans röst, skyllt egna disharmonier på henne? Se hur det går då..
Hon svepte med handen mot ödeläggelsen.
–Min röst blir viktigare än er egen, när ni tänker så där.
På caféet knöt de fina band, odlade trivsel. De ville stanna, bygga utifrån den samklang som uppstod, lyssna på ett nytt sätt. Så började de öva och tala därefter. Eftertanke och rikedom innebar annat än de hade trott. Idéer om vad som kunde göras utan att förstöra tillvaron trädde fram.