Av Mats Åstrand
Så unga vi var.
Så lite vi visste.
1977 i ett pojkrum i Bredaryd, två mil från Värnamo längs 153:an. Vi hade ingen aning om vad som väntade. Framtiden var inget vi ägnade några djupare funderingar åt. I alla fall inte längre bort än till fredagen och förhoppningen att Håkans storebror Ingo kanske kunde köpa ut ett flak Tingsryds på servicebutiken. Det kunde Ingo ibland. När han var på gott humör och så länge han levde. Han körde tyvärr ihjäl sig i en uppförsbacke när han mötte en cirkusvagn från Brazil Jack som krokats loss och var på rymmen. Smack sa det och Ingemar ”Ingo” Svenningsson var borta. Alla pratade om det på skolan och många var på begravningen. Ingen fattade.
Vi levde vidare och framtidens horisont var sällan långsiktigare än till helgen. Nästa fest, nästa fylla, nästa fotbollsmatch, nästa tjej att drömma om men inte våga fråga. Leda, vardag, Puch Dakota och fotbollsträning. Vi lyssnade på Sweet, Slade, Bowie, Roxy Music, Mike Oldfield och det där jättekonstiga albumet Tubular bells (ja Kenneth alltså). Och Nationalteatern som påstod att Livet är en fest. Well, kanske inte alltid. Men plötsligt hände något storslaget i den klaustrofobiska dysterheten. Framtiden kom på besök.
Vi hade som så ofta om lördagarna tagit tåget till Värnamo. Kollat affärer. Den viktigaste var A-son. Där kunde man komma ut med tre LP för under hundralappen. Och så skulle det ätas lunch i gummifabrikens restaurang. Alltid husman på Gummigrillen. Men den här lördagen i början av juni 1977 kom vi hem med framtiden. Kurt bar den varsamt. Svart plast med ett blått omslag och inbyggd chockeffekt. Så till den milda grad att vi glömde bort att hämta kassarna med mellanöl bakom Roffes farsas fabrik. Högst ovanligt. Men så jävla bra var God save the queen.
Och fast Johnny Rotten mässade ”no future, no future, no future for you” kunde vi inte hålla med. Vi hade sett framtiden, hört den, känt den, skrålat den i Roffes pojkrum på Parkvägen i Bredaryd. I de bruna manchesterfåtöljerna på hjul försökte vi förstå vad vi hade varit med om och åkte både bakåt och framåt, samtidigt. Det förändrade oss. Vi var nu ett hemligt sällskap som kunde kommunicera ordlöst. Det räckte med en blick. Och tack vare Sex Pistols hade vi redan ölen fixade till nästa helg. Om inte nån jävel hade snott dom.
Snacka om ljus framtid. Det skulle bli mörkare sen.