Av Mattias Åkemalm
Det riktiga sättet att se Fred Astaire på, är på en omodern tv i en bilverkstad. Polerade och salongsfähiga behöver inte mer av den varan; trots allt handlar ju teater och film om det overkliga, det ideala.
Musik, några repliker, dans, eftertexter. Inget sammanhang, bara blickar över axeln. Nästa motorhuv, småprat och skämt. Verkligheten är alltid påtaglig. Film är film och ska film vara; på behörigt avstånd från här och nu. Fred Astaire dansar och skiner, här inne är intet trassel rent. Båda elementen förstärker varandra utan att göra intrång på den andras revir.
Han under sedanen vet vad livet går ut på. Visst är jobbet slitigt, måndagsmorgnar en mardröm; ändå är han här varje dag, vid bensinpumpen eller på rullbrädan. De hårdsulade tofflorna, overallen, skjortkragen; i uniformen sitter hans identitet, han är verkstaden. När han inte är här, finns inte verkstaden, ingen är här när han inte är här. Bara smeknamnet hans vittnar om den jordnära realism som är hans hägn.
Om Opels officersserie, så när som på varje gummilist, vet han mer än alla uppslagsverk; det är ren pliktskyldighet. Det hindrar honom emellertid inte från att bidraga med gåtans svar när någon korsordslösare sätter pannan i veck för en bortglömd diktares skull. Att han kan skilja Hoffmann med sagorna från läkaren med dropparna, bland andra konster han behärskar, kvalificerar honom inte till någonting inom armarnas räckvidd. Identitetssökande är terapi för människor, priviligierade eller bestraffade, att välja mellan otaliga alternativ för hur de vill disponera sina liv.
Så har han heller inte gått vilse på levnadens stig; för att han genomskådat villovägarna, eller för att han vetat sina begränsningar? I macken är han ett orakel; därute är han meritlös. Den, som inte har samma stränga attityd till konsten, filmen, vetenskapen – det som sublimerar tillvaron och som kan berusa och förleda –, den som vill förföras av Astaire, må beskylla honom för feghet, men kan inte låta bli att avundas den enkla insikt han kommit till och själv förkroppsligar: skönhet finns bara i det defekta.