Av Theres Wittgren
Du är tyst. Tyst sånär som på de susningar som kommer från din näsa när andetagen passerar. In, ut. In ut. Du vet att jag hör dem, att jag vet att du är där, syftet med tystnaden är inte att hemlighålla din närvaro.
Jag trycker bort högtalarfunktionen och lägger telefonen mot örat. För dina ljud närmare. Jag hör hur du sväljer och drar ett djupt andetag. Jag måste stoppa dina tankar från att uttalas. Innan du dragit ner all luft i lungorna tvingar jag ut orden ur min mun.
“Det kommer bli bra. Jag vet det. Jag bara vet.”
Det är inte sant. Jag vet ingenting. Jag har aldrig någonsin varit så osäker på något som jag är nu.
•
Du ljuger när du säger att det kommer bli bra. Att du vet det. Så jävla typiskt dig. Pressa undan mig för att måla allting i tuggummirosa. Jag älskar när du gör det. Allt för mig, liksom. Jag hade gjort samma. Fast mer tvärtom. Jag slåss för dig och du älskar mig. Cheesy men skönt. Jag vill svara något men det är som stopp i hjärnan. Kan inte jinxa nu.
•
Det är något. Någonting är annorlunda mot igår. Jag ser hur du sitter där men kan inte frammana dina uttryck. Kan inte översätta rytmen av dina andetag. Jag, som tror att jag kan tyda dig, vet inte vad det betyder. När du återigen tar sats mot ord, skyndar jag att komma först.
“Vi borde kanske lägga på. Du borde vila. Vi hörs i morgon.”
Jag lämnar inga mellanrum. Vill inte ge dig chans att fylla i med mer som gör ont. Jag ska precis nudda skärmen för att lägga på när den bubbliga face time-signalen startar. Du vann och jag måste möta dig.
•
Den där jävla droppställningen rasar över sängen när jag sträcker mig efter tv-dosan. Det är så många slangar och sladdar överallt att man tror jag är något eget fucking medicineko-system. Du dyker upp på skärmen precis när jag skriker till och jag fattar att du tror att jag ska dö. Nu. Jag klarar inte de där ögonen du har när du tror det. Jag hade tänkt jävlas men aldrig mer de där ögonen. Jag har en framtid.
“Jag kommer hem. Jag. Kommer. Hem.”