Av Ulrika Grenegård
Så höjer sig stormen ur havet.
Fram stiger forntidens hjältar,
manade av skallande rop.
Stöveltrampen.
Tomma städer.
Döda ögon.
Stenansikten.
Blodet.
Det kväljande, pulserande.
I mörkret sliter skuggorna sina band.
Marken rämnar.
Genom gränderna springer nattdjuren.
Skällande, gläfsande, galna av hunger.
Ett barn gråter utan att höras.
En kvinna skriker rakt in i den kalla jordens hjärta.
Dörrarna till de heligaste rummen stängs.
Porten till underjorden öppnas.
Ännu en gång.
Bålen tänds.
Stanken av bränt kött.
Lågor som slickar huden.
Röken stiger mot himmelens järn.
En värld i trasor.
Tystad gråt och sönderslitna strupar.
Vässade spjut och sömnlösa nätter.
Boskap och människor flyter genom hettan.
Konturlösa.
Sanden kryper in i.
Slipar.
Betraktarnas bortvända blickar.
Tecknen jag inte ville förstå.
Här är de.
Tunga, mättade, oåterkalleliga.
Sanden skaver i ögonen,
men blicken tvingas utåt.
Det gör ont.
Ont att se.
Ändå måste jag.
Ensam i valet om frihet.
Fri att vända mig bort eller till.
Fri att förneka eller bejaka.
Och jag sänker mitt ansikte mot den blanka ytan.
Källans vatten.
Genom glittertandade trådar ser jag:
De glömda orden, väven, berättelserna.
Varligt griper jag efter dem.
Först glider de undan.
Skygga, rädda.
Grumliga, flämtande.
Men de finns.
In i min kupade hand letar de sig.
Lägger sig till rätta.
Sakta läggs ord till ord.
Sväller.
Växer.
Formas.
Formar.
Till förändring.