Av Marcus Kohlberg
jag minns domus
tröttheten i den blick som saknar sina borttappade läsglasögon
som när den sista tältpinnen viker sig under regntyngd canvas
i nattradion diskuteras ett läkarintygs bristande kvalitet,
och jag minns domus
jag tänker att det är en kliché att lämna småstaden efter gymnasiet och komma tillbaka om jularna och ta promenader i mellandagarna med bylsigt draperad halsduk
så länge domus fanns var detta ett möjligt scenario för alla
stål som inte kallnat går att forma
jag minns domus och vad det stod för
jag tänker att jag har en alltför romantisk bild av ställen som kairo och helsingfors
så länge domus fanns kunde detta kartläggas
jag minns domus
jag minns de bruna plaststolarna i restaurangen
restaurangen med utsikt över hela varuhuset
restaurangen med utsikt över hela vintergatan
jag tänker att det är ofattbart hur någon kan avstå från att knäppa knapparna i en button down-krage
men det ska var möjligt att avstå, även om inte domus finns
jag minns domus
gräns
grusvägen slukar mig där friheten växt och avverkats i evigheter
jag närmar mig gränsen
en nationsgräns kan betyda allt
– eller inget
den gröna tystnaden,
och kråkan med ena vingspetsen i norge
den smutsiga döden runt rio grande
döden med jord i munnen
döden på medelhavet
de tysta skogar jag färdas genom ruvade också på döden,
i en annan tid
ransonering och angiveri
i skydd av mörkret, över gränsen
svänger ut på asfalten igen
kupén blir tyst, historien släpper sitt grepp
gränsen är långt borta, redan efter en halvkilometer
men det finns alltid en gräns, någonstans
inställt flyg/minnen
1. chefen tycker om kaffe och tigrar
två persienner möts
ovanför drickfontänen
och en bild från alaska
2. du klär av dig,
som i de gulnade breven
det doftar sommarregn
3. matematik och verklighet när kvinnan passerar
skorna heter kawasaki
strass på sjön, hundkex i diket