Av Lars Guttorp
I några hundratusen kilometer i timmen, en alldeles lagom marschfart om du råkar vara lite damm utslungat från en exploderande stjärna, fortsätter färden rakt fram. Rakt fram, hela tiden rakt fram. En storslagen resa, en hissnande hastighet med ett evigt svart hav som fond. Men, även det storslagna i att vara stjärndamm som oerhört fort färdas mot universums ytterkant klingar så småningom av. Det är nog det där med att aldrig någonsin komma fram. Det kan ju lägga lite sordin på vilken resplan som helst. Kanske är samtidigt fördelen med att vara just lite damm utslungat från en exploderande stjärna att när man inte belastas av ett medvetande, då är det varken resan eller målet som gör mödan värd.
Takten är något makligare när en helt annan samling partiklar med viss möda reser sig ur en väl insutten fåtölj. Höstmörkret slukar själviskt alltmer ljus och hopp, målar världen utanför i mörkblått och är inte det minsta subtilt i sin ödesmättade symbolik. I förmiddagsljuset var det lättare. Lättare att låtsas som att framtiden är något som komma skall, inte något som en gång i tiden kunde fyllas med vad som helst. Förvisso var det väl precis det som blev fallet. Den fylldes med lite vad som helst. Om bara vad som helst nu hade varit lite mer likt det som var vad som helst då, så vore det kanske lättare att bära minnet av den framtiden. När ljuset nu gett vika, redan på eftermiddagen, då går det inte att fly tyngden av det kommande mörkret.
På andra sidan fönsterrutan stirrar rörsångaren tillbaka. Samma tacksamma blick vid fröpåsen som varenda kväll hela hösten.
”Borde inte du redan vara söder om Sahara vid det här laget?”
Kanske har den resfeber. Eller inte lust? Möjligtvis har den inte läst Svenskt Fågellexikon och lärt sig veta hut. Hur som helst sitter den där nu och koketterar. Skryter och prålar med sin fullständiga frihet. Inte f-n tänker den flyga tiotusen kilometer rakt fram, hela tiden rakt fram, bara för att andra gör det! Den gör vad den vill med sitt liv, fyller det med vad som helst. Stannar om den vill! Seder och förväntningar är för mesar!
”Gör det! Stanna!”
—
Nästa kväll är fröpåsen fylld men persiennen lämnad nere. Det känns bättre så. På andra sidan av den råder fortfarande den totala friheten.