Det som togs ifrån mig
Av Alexander Mihlzén
Den här texten är till dig
Du som aldrig fick finnas till
Du som kunde ha varit en snarlik avbild av mig själv
Du som hade varit mitt kött och blod och hela mänsklighetens mikroplaster
Jag väntade på dig
Att få ta emot dig med öppna armar
Jag hoppades
Men du försvann under grafer och statistik
Jag ville visa dig hur larver blir till fjärilar
Vara larvig helt ärligt
men det skulle bara ge mig sorg att veta att de skulle bli färre för varje år av ditt liv tills de inte fanns något mer
När de blev sagoväsen precis som älvorna jag ville läsa sagor om
Jag ville sätta plåster på dina skrubbsår
Men jag kan inte linda bandage kring hopplösheten
Jag ville mata dig så du kunde växa dig stor och stark
Men måltiderna skulle sakta bli färre
Hellre äter jag själv än att se att barnen svälter
Vi kunde ha plockat svamp i skogen tills skogen brann ner
Vi hade aldrig behövt åka långt för att bada för havet hade varit i vår källare
Jag ville vara din pelare av ljus under dina barndomsår
Ditt ändlösa mörker genom dina tonår
och din fasta klippa i resten av livet tills jag tar klivet in i evigheten
Kanske är jag rädd att du skulle hålla mig ansvarig när det slutligen går upp för dig
”Vad gjorde du pappa när de dödade planeten?”
”Jag gnisslade mest tänder, var arg och ledsen”
Kanske är jag rädd för att se i dina ögon:
en dom på mina axlar
ett vittnesmål om min hybris
en anklagelse om min satansjävlaegoismsomjagön…
Kanske är jag bara rädd för att se sorg, skräck och förvirring
Jag vill höra ditt första andetag men jag klarar inte av att veta att det skulle vara det renaste du någonsin skulle ta
Jag vill inte fylla dig med all min ångest men jag hade inte klarat av att ljuga för dig
Ibland kan jag sakna allt som fanns när jag själv var barn,
men jag vill inte behöva berätta om det för dig,
för jag har nu lärt mig att man kan sakna den som aldrig funnits och jag har lärt mig att det går att leva med
Men jag ska tala om dig!
Jag vet inte hur ditt skratt låter eller vilka intresse du har
Jag kommer aldrig att veta hur din hand känns i min
Men jag vet att du borde ha funnits till
Och jag ska tala om dig!
Du behöver aldrig döpas i vare sig vatten eller PFAS
Men själv ska jag smörjas i etenoxid
Till alla mina ofödda barn: pappa älskar er
En trappa av drömmar
Av Rickard Lindroth
”Fick du lära dig nåt vettigt idag?” sa morfar.
Skorpsmulorna sprutade ut ur munnen när han talade. Hans läppar var som två sladdriga gardiner som vägrade täppa igen springan.
Han frågar varje gång om jag ’lärt mig nåt vettigt’. När jag sedan berättar vad vi gjorde i skolan verkar han alltid missnöjd. Ibland nästan ledsen.
”Idag skulle vi rita vad vi kommer att göra i framtiden.”
”Framtiden?” väste han. ”Dumheter.”
”Varför det? Det var roligt ju!”
”Därför att framtiden inte existerar. Det vet du väl?”
”Varför?”
”För att den alltid ligger f-r-a-m-för oss. Det är därför det heter f-r-a-m-tiden.”
”Men den kan väl finnas ändå? Du finns ju, och du sitter ju f-r-a-m-för mig.”
”Hörru du, skitunge, lyssna nu noggrant på mig. Framtiden är inget annat än en idé som innehåller alla tänkbara möjligheter. Och möjligheter existerar inte annat än i ditt huvud.” Han tryckte sitt pekfinger mot min panna. ”Därför kan framtiden inte heller existera. Vad framtiden bjuder på är det ingen som vet. Det går heller inte att veta. Naturen är i grund och botten indeterministisk förstår du. Det är därför somliga känner ångest inför den, andra längtan, ytterligare andra rädsla, eller oro, nervositet, stress, lugn, ro… Framtiden kan faktiskt beskrivas med vad fan som helst. Vad just du känner inför den beror på vilken möjlighet just du fäst dig vid. Hör du vad jag säger pojk?”
”Mhm…”
Jag hörde inte allt han sa. Det krasade så högt i huvudet när jag tuggade på skorpan. Men ville inte göra honom ledsen. Oftast så förstår jag inte allt han säger, men jag gillar ändå att lyssna på honom när han berättar saker. Morfar kan allt.
”Vad betyder indätteministisk?”
”Att det inte går att vara säker på någonting här i världen.”
”Är du säker på det?”
Morfar kisade på mig och slutade röra om i kaffet.
”Jajamän, det kan du skriva opp att jag är.”
Jag kom sedan att tänka på min födelsedag som är om 13 dagar. Då blir jag åtta. Ett jämnt tal. Jag vill ha ett bibliotek precis som morfar så jag kan bli lika smart som han. Jag vill få alla världens böcker i födelsedagspresent. Undra om man kan stapla dem som en trappa ända upp till månen?
”I framtiden kommer jag att vara äldre än vad jag är idag, det är jag helt säker på,” sa jag.
Morfar grymtade.
”Annat vore konstigt.”
”Men hur kan jag veta det morfar, om framtiden är indätteministisk?
Han grep tag i skorppåsen och klämde ihop den så våldsamt att det prasslande ljudet fick mig att hoppa till.
”Du är en klok pojk du. Det kommer nog gå bra för dig ska du se,” sa han och ruskade om håret på mig.
Jag pustade ut. Morfar är egentligen snäll. Han är nog mest bara ledsen, och kanske känner sig lite ensam sedan mormor dog.
”Vad ritade du för nånting då?” ropade han med huvudet gömt bakom skafferidörren.
”En stuga på månen,” sa jag och drömde mig bort. Och kände hur hjärtats sprudlande energi fick mina läppar att fastna i ett leende.
Gränsen
Av Karin Sondell
“Mamma vet du vad jag vill bli när jag blir stor?”, frågar dottern och viftar med sina allvädersstövlar i luften.
Mamman rättar till hennes jackkrage som vikt sig och mössan som hasat upp från öronen. Hon ser på dotterns viftande små stövlar och tröstar sig med att det är långt kvar tills fötterna når ner till golvet och hon står på egna ben. Långt tills hon själv är gammal.
“Nej vad då?”
Hon försöker få dottern att sätta på sig de rosa fingervantarna men hon glider undan. Hennes ögon är stora och munnen lätt öppen när hon lutar ansiktet mot fönstret. Hon lägger båda händerna mot glaset, som för att fånga världen som rusar förbi där utanför.
“Jag vill köra tåg.”
Mamman ser ner på vantarna, smeker en broderad ros. Snart kommer de att vara för små och ligga bortglömda i någon låda, bland allt annat som gått ur tiden.
“Varför då?”
“För att se allting.”
Mamman ska precis svara när hon får syn på vakttornet, och därefter elstängslet. Hon ser sig förvånat omkring i vagnen, inser att något är fel. Mannen med portfölj som satt vid fönstret är borta. Det är även kvinnan i vit kavaj och tjejen som satt och skrev på sin laptop.
Tåget stannar och in skuttar några pojkar i olika åldrar med ballonger från McDonalds. Trots att det är mitt i vintern är de barfota i tofflorna och deras tår lyser röda.
Kontrollanterna kliver på och dottern kryper upp i mammans famn. Nu vill hon inte se på världen längre.
“Ursäkta, vi måste kliva av här”, försöker mamman förklara för kontrollanten. “Vi har åkt för långt”.
“Vi måste ändå visitera er innan vi åker mot gränsen”, säger kontrollanten.
När han drar med händerna längs hennes ben känner mamman hur han stannar till lite för länge högst upp på låret. Hans svettiga tumme vandrar högre och högre tills hon är nära att be dottern titta bort.
När kontrollanten är klar stryker han sig med tummen över läpparna och sedan får de äntligen lov att kliva av. De blir stående på perrongen och ser på medan tåget försvinner vidare mot gränsen. Mamman ryser. Aldrig mer ska hon röra sig i de här områdena.
De kliver på ett nytt tåg åt rätt håll. Och efter några stationer är de andra tillbaka igen, männen med portföljer, kvinnorna med kavajer och laptops.
“Mamma, varför hade barnen på tåget så konstiga skor”, frågar dottern och biter i en mandarinklyfta.
Mamman börjar skala en ny mandarin, lägger noga skalen i en plastpåse.
“Mamma?”
“Du kommer förstå när du blir äldre”, säger hon bara.
“Jag tycker tornet med vakterna var häftigt”, säger dottern. “Där ska jag bo i framtiden.”
Mamman nickar och ler i samförstånd med en äldre dam med pälskrage som lyssnat på samtalet.
“Det blir bra det älskling” säger hon. “Det blir bra.”
Precis intill
Av Therés Wittgren
Du är tyst. Tyst sånär som på de susningar som kommer från din näsa när andetagen passerar. In, ut. In ut. Du vet att jag hör dem, att jag vet att du är där, syftet med tystnaden är inte att hemlighålla din närvaro.
Jag trycker bort högtalarfunktionen och lägger telefonen mot örat. För dina ljud närmare. Jag hör hur du sväljer och drar ett djupt andetag. Jag måste stoppa dina tankar från att uttalas. Innan du dragit ner all luft i lungorna tvingar jag ut orden ur min mun.
“Det kommer bli bra. Jag vet det. Jag bara vet.”
Det är inte sant. Jag vet ingenting. Jag har aldrig någonsin varit så osäker på något som jag är nu.
•
Du ljuger när du säger att det kommer bli bra. Att du vet det. Så jävla typiskt dig. Pressa undan mig för att måla allting i tuggummirosa. Jag älskar när du gör det. Allt för mig, liksom. Jag hade gjort samma. Fast mer tvärtom. Jag slåss för dig och du älskar mig. Cheesy men skönt. Jag vill svara något men det är som stopp i hjärnan. Kan inte jinxa nu.
•
Det är något. Någonting är annorlunda mot igår. Jag ser hur du sitter där men kan inte frammana dina uttryck. Kan inte översätta rytmen av dina andetag. Jag, som tror att jag kan tyda dig, vet inte vad det betyder. När du återigen tar sats mot ord, skyndar jag att komma först.
“Vi borde kanske lägga på. Du borde vila. Vi hörs i morgon.”
Jag lämnar inga mellanrum. Vill inte ge dig chans att fylla i med mer som gör ont. Jag ska precis nudda skärmen för att lägga på när den bubbliga face time-signalen startar. Du vann och jag måste möta dig.
•
Den där jävla droppställningen rasar över sängen när jag sträcker mig efter tv-dosan. Det är så många slangar och sladdar överallt att man tror jag är något eget fucking medicineko-system. Du dyker upp på skärmen precis när jag skriker till och jag fattar att du tror att jag ska dö. Nu. Jag klarar inte de där ögonen du har när du tror det. Jag hade tänkt jävlas men aldrig mer de där ögonen. Jag har en framtid.
“Jag kommer hem. Jag. Kommer. Hem.”
Rätt varje gång
Av Johanna Lundberg
På avstånd betraktade jag butiken. Mina käkar spände och tänderna pressades mot varandra. Bultandet i huvudet tilltog som alltid när jag kände mig osäker. Prövande tog jag ett steg framåt, snabbt tog jag några till och texten på affischen i fönstret blev läsbar:
Vilket val kommer vara bäst för dig idag, imorgon och alla dagar framöver? Det vet inte du, men det vet valometern!
Det här skulle kunna vara lösningen. Mot en hög kostnad skulle jag aldrig mer göra fel. Jag kände mig skakig som en vapenvila men jag gjorde det ändå. Som i slowmotion gick jag mot dörren och öppnade den. Det kändes som om jag klev ut på ett skjutfält. Butiken var starkt upplyst och varorna placerade i raka led. Längst ner i gången såg jag mitt mål – en figur i en t-shirt som matchade inredningen. I samma stund som jag tog ut riktningen fick försäljaren mig i sikte och rusade mot mig.
”Välkommen! Vad kan jag hjälpa dig med idag?”
”Jag såg er reklam om valometern… Har ni den i butik?”
”Om du har sett reklamen vet du att vi har den! Endast hos certifierade återförsäljare. Och det är vi! Kom med så ska jag demonstrera den för dig.”
Jag följde efter försäljaren nedför en av gångarna. Vi rundade ett hörn och nådde därefter ett bord placerat under stora skyltar om valometern. Ett exemplar låg i en monter på bordet. Den såg mindre ut i verkligheten.
”Här är vårt visningsexemplar. Vad vill du veta om valometern?”
”Jag har hört att jag inte kommer behöva ta egna beslut, stämmer det?”
Försäljaren fyrade av ett grin så bländande vitt att jag blev yr.
”Att skaffa en valometer är i högsta grad ett eget beslut. Vi vill inte på något sätt ta ifrån innehavaren den egna viljan, valometern är endast ett hjälpmedel. Du väljer att använda den.”
”Hur fungerar den?”
”I situationer där du måste göra ett val ansluter du din valometer. Du kan välja att tänka eller säga dina val högt. Valometerns frekvens uppfattar båda tillvägagångssätten och levererar sedan svaret på vilket val som är rätt.”
”Blir det garanterat rätt?”
”Javisst! Valometern rekommenderas för den som känner att det ibland blir fel. Med valometern behöver du aldrig ta fel beslut igen!”
Försäljaren jobbade förmodligen på provision, men jag kunde inte låta bli att längta. Alla känslor jag känt, alla beslut jag våndats över. Var det möjligt att det var slut?
”Det låter nästan för bra för att vara sant”, sa jag.
”Tekniken har äntligen gett oss den ultimata friheten. Naturligtvis går den att stänga av, men du kommer inte att vilja det när du ser hur bra ditt liv blir! Nu kan du alltid välja det som är bäst för dig. Vad säger du? Ska du slå till innan den säljer slut?”
Käkarna värkte och jag önskade att jag kunde lägga mig ned. Mamma brukade säga att det inte är farligt att göra fel, att det gör oss till människor, men hon finns inte här längre. Jag visste att jag skulle betala vad som helst för att göra rätt varje gång.
Hedersomnämnanden
Albatross – Ingrid Winblad
Det som du redan vet – Elin Eklöf
En värld klädd i sorgflor – Fredrik Siwmark Carlsson
Framtidens apostel – Lis Hellström
Klippt ur skrivboken – Katarina Averås